Denna blogg har varit insomnad i fyra år. Det har sina randiga och rutiga. Och jag vet inte om jag är tillbaka. Jag bara insåg att sidan kanske möjligen fortfarande fanns kvar, det gjorde den. Och jag lyckades logga in!

Så nu sitter jag här och det är fredag, och jag tycker att det vore lite intressant att undersöka om det finns något att säga. Åtminstone en sak: Jag är tillbaka.

Hur länge det varar står skrivet i stjärnorna.

//M

… gillar Götet.

I tider av turbulens och rörelse är det ovärderligt att…

Blicka bakåt.

Att blicka bakåt för att hitta den röda tråden. Kontinuiteten.

Därför är jag glad att jag har den här bloggen. Den säger något om vem jag är och vad jag varit.

Jag påminns om att jag är mänsklig, inte bara en gnisslande föräldra/jobb-funktion.

När vännerna lämnade mig på perrongen, och jag undrade om jag valde rätt som stod kvar… läser jag i bloggen, och inser att jag är mänsklig. Trots allt.

Bloggen fångar fragment, en tanke här, en dag där. Kan någon människa någonsin vara mer än fragment? Är inte den röda tråden, sammanhanget, kontinuiteten, bara en illusion?

En illusion vi skulle dö förutan?

Jag behövde få stopp på tanke-karusellen i mitt huvud.

Tog mitt förnuft tillfånga, struntade i högarna med kvällsjobb som jag ”borde” prioritera och…

… åkte till badhuset klockan åtta på kvällen.

Det var första gången jag var där på motionssim. Genast när jag kom in i själva simhallen insåg jag att jag valt rätt. Vattnet glittrade i ett mycket svagt ljussken. Levande ljus skapade stämning, den klassiska musiken likaså.

Och inte gjorde det något att vi bara var fem personer i bassängen.

För varje längd jag simmade drunknade en jobbtanke. Efter en halvtimme kände jag mig ren och fräsch igen. Obseudlad av oväsentligheter.

Ren om kroppen, klar i tanken.

Dom här dagarna är dom värsta. Dagar när apatin totalt greppar mig hårt om ballarna.

Oj, ett sånt språk jag har. Men det är så det känns, jag blir som förlamad av nån slags mental trötthet.

Fixar inte en rejäl tanke. Sitter tunnelseende vid tvn. Med massor att göra. Och ju mer det blir, desto mindre gör jag. Och så kan jag inte ens gå och lägga mig för… jag borde ju göra nåt vettigt först.

Information overload är vad det är. Eller kanske bara ren och skär trötthet.

Sängen och sömnen är nog enda räddningen just nu. Tack för den analysen seghjärna, hade du inte kunnat komma på den aningen före midnatt istället!?

Dom orden riktade till mig: ”Vänta pappa!”

Det värsta är när jag suckar över dem, tar henne de kommer ifrån för given, stannar fast jag vill gå vidare, bort från henne, rastlös, otålig, tunnelseende. Blind?

Det märkligaste är inte att jag är hennes far.

Det märkligaste är att jag inte alltid fattar just precis hur märkligt det är.

Minns när jag var 20.

Midsommar i Smögen.

Glada vänners lag. Fiskebåtar. Räklukt. Bergssprängare. Frisbee. Öl.

Mot kvällen mojnar vinden, havet blir spegelblankt. Fyllan mojnar, blir till en skön, lite trött kattsträckning.

Sällskapet är fortfarande i dur, jag med, men vill hitta…

”Den totala stillheten”.

Vandrar bort en liten bit, uppför en minimal bergknalle, stenarna är runda, svala och inbjudande. Sträcker ut mig på dem.

Ser stjärnorna, känner småtimmarnas svaga bris mot min kind.

Upplever den totala stillheten.

Nu, 19 år senare, undrar jag lite vart den tog vägen den där stillheten.