Blicka bakåt.

Att blicka bakåt för att hitta den röda tråden. Kontinuiteten.

Därför är jag glad att jag har den här bloggen. Den säger något om vem jag är och vad jag varit.

Jag påminns om att jag är mänsklig, inte bara en gnisslande föräldra/jobb-funktion.

När vännerna lämnade mig på perrongen, och jag undrade om jag valde rätt som stod kvar… läser jag i bloggen, och inser att jag är mänsklig. Trots allt.

Bloggen fångar fragment, en tanke här, en dag där. Kan någon människa någonsin vara mer än fragment? Är inte den röda tråden, sammanhanget, kontinuiteten, bara en illusion?

En illusion vi skulle dö förutan?

Tog mitt förnuft tillfånga, struntade i högarna med kvällsjobb som jag ”borde” prioritera och…

… åkte till badhuset klockan åtta på kvällen.

Det var första gången jag var där på motionssim. Genast när jag kom in i själva simhallen insåg jag att jag valt rätt. Vattnet glittrade i ett mycket svagt ljussken. Levande ljus skapade stämning, den klassiska musiken likaså.

Och inte gjorde det något att vi bara var fem personer i bassängen.

För varje längd jag simmade drunknade en jobbtanke. Efter en halvtimme kände jag mig ren och fräsch igen. Obseudlad av oväsentligheter.

Ren om kroppen, klar i tanken.

Oj, ett sånt språk jag har. Men det är så det känns, jag blir som förlamad av nån slags mental trötthet.

Fixar inte en rejäl tanke. Sitter tunnelseende vid tvn. Med massor att göra. Och ju mer det blir, desto mindre gör jag. Och så kan jag inte ens gå och lägga mig för… jag borde ju göra nåt vettigt först.

Information overload är vad det är. Eller kanske bara ren och skär trötthet.

Sängen och sömnen är nog enda räddningen just nu. Tack för den analysen seghjärna, hade du inte kunnat komma på den aningen före midnatt istället!?

Det värsta är när jag suckar över dem, tar henne de kommer ifrån för given, stannar fast jag vill gå vidare, bort från henne, rastlös, otålig, tunnelseende. Blind?

Det märkligaste är inte att jag är hennes far.

Det märkligaste är att jag inte alltid fattar just precis hur märkligt det är.

Midsommar i Smögen.

Glada vänners lag. Fiskebåtar. Räklukt. Bergssprängare. Frisbee. Öl.

Mot kvällen mojnar vinden, havet blir spegelblankt. Fyllan mojnar, blir till en skön, lite trött kattsträckning.

Sällskapet är fortfarande i dur, jag med, men vill hitta…

”Den totala stillheten”.

Vandrar bort en liten bit, uppför en minimal bergknalle, stenarna är runda, svala och inbjudande. Sträcker ut mig på dem.

Ser stjärnorna, känner småtimmarnas svaga bris mot min kind.

Upplever den totala stillheten.

Nu, 19 år senare, undrar jag lite vart den tog vägen den där stillheten.

Stttiiiiiggggeeerrr uuurrrr nnnnaaakeeeennn dans

Harry sssjjjuuunnggeerr krrrroooppssllliigg vals

SSoooleeennn vaaannndrrraaar rruunntt siiin axel

Paaaapppaaa trraallaaarr rruuunnnttt mmeeeddd saxen

Inom loppet av ett par timmar spelades 80-talsdängan ”Woodpeckers from Space” av gruppen Video Kids i två vitt skilda SVT-program.

Först i det Pingu-avsnitt som visades i Bolibompa vid 18-tiden. Sedan i programmet ”Mästarnas mästare” ett par timmar senare.

Jag menar, det har gått över 20 år sen den här låten var en osannolik hit. Med det där vansinniga Hacke Hackspett-ljudet. Jag tror jag spelade in den på Tracks eller nåt, cirkus 1984. Den där gamla bandaren, Kaj Kindvall som alltid började prata innan låten var slut, gröna medaljongtapeterna, vår bajsbruna soffa, oranga lampskärmen…

Nånstans där vid Video Kids gjorde vi om hemma. Blev mer 80-tal på riktigt. Mer pastelligt. Nånstans inombords har jag fortfarande mintgrön sweatshirt, vita upprullade bomullsbyxor och vita tygskor utan strumpor.

Två gånger Video Kids samma dag. Det är otäckt. Jag ryser, vänder blicken framåt. Går vidare. Bort från det gamla.

Idag blev det ännu mer klart för mig varför monarkin måste bort. För Victoria och Daniels skull. För deras människovärdighets skull. För allas vår värdighets skull.

Hur som helst, idag har jag:

- Varit tillsammans och känt mig ensam

- Velat fly, velat stanna – och stannat kvar

- Varit nostalgisk – och kontaktats av det förlutna

- Gett upp. Och börjat tro igen.

- Blivit kall. Och blivit mycket varm.

Konstigt nog har det mesta varit som vanligt idag. Men så är det vanliga sällan särskilt vanligt heller. För vore det det, skulle vi knappast behöva ett ord för det.