I månader har jag surfat på en personlig framgångsvåg. Livet har blivit bättre och bättre och jag har känt mig… mer och mer som att jag faktiskt passar in i de kostymer jag valt (husägare, akademiker, far, make osv).

Pessimist som jag är av naturen har jag gått och väntat på käftsmällen. Jag menar, förr eller senare måste det komma nåt som tar ner en från hybrispiedstalen. Det brukar ju vara så.

Idag skedde det. Jag på ett oansenligt möte. Ett planeringsmöte vilket som helst. Men det var för mig nya människor med på mötet. De pratade fort, dom tänkte snabbt, dom pratade samtidigt, dom hade klart för sig, dom tog för sig. Dom hade bestämt sig för att forma mötet till sin egen pipa.

Själv var jag där för att lyssna och lära hade jag trott. Trodde att det var ett informationsmöte och inte ett “visa-att-du-kan”-möte.

Idag visade jag att jag inte kunde. Kände mig ointelligent och vek. Kände mest för att gå iväg och hämta mer kaffe. Eller kissa.

Jag gjorde bådadera. Däremellan var jag tyst.

Sååå, nertagen på marknivå igen. Då är det bara att börja rulla upp stenen på berget igen då…

Kan bli kul!

Det var en gång en satt liten man. Han hette M.

Han undrade över livet.

Tänkte på åren som gick och på allt det han nästan inte längre mindes.

Dofterna, bilderna, samtalen, händelserna, känslorna.

Mitt i allt det där töcknet av o-minnen utkristalliserade sig ändå något:

När M 1982 skulle välja b-språk till högstadiet var han i valet och kvalet. Franska eller tyska, tyska eller franska? Hjärtat sa såklart franska, kärleken stavades Mirielle Mathieu. Men inga kompisar valde franska. Franska var för tjejer, och där jag växte upp hade man nästan bara kompisar av samma kön. Franska var omanligt, bögigt. Mycket stod på spel!

Jag bekände mina problem för min mor, sa att jag kände för franska men att alla andra skulle läsa tyska. Och det var då hon sa dem, orden som sitter fast: “Du ska göra som du vill M, inte som andra vill”.

Orden var självklara, uppenbara. Upprepade så ofta att de framstår som klichéer när man läser dem. Men där och då, och nu, är de en av de viktigaste ordsammansättningar som präglat mitt liv. Ord att leva efter.

Jag gör som jag vill. Jag försöker åtminstone. Och rakryggat skrider jag vidare genom evigheten…

Det är sjukt hur många som dör just nu. I Kina. I Burma. Runtom.

Men sjukast är att min hjärna mest tänker på renovering av en toalett.

Det är sjukt orättvist.

Ibland känner jag att min kropp saknar spatserkäpp och monokel.

Huruvida sådana attribut står att uppbringa i en detaljhandel i min närmsta affinitet är mig dock obekant.

Ehuru tveksamt är om tingesterna som sådana skulle förmå uppbringa den antika känsla varefter jag söker.

Blotta tanken inspirerar dock!

Ehuru monokel i nådens år 2008? Ter det sig icke en smula ohemult?

På min ära, jag ber att få rekommendera mig.

Upp till kamp!

Jag nämnde min brist på sömn i föregående inlägg.

Well, jag har fortfarande inte sovit. Och imorgon drar jag västerut för en ny (groggy) tretimmarsföreläsning.

Borde jag då inte gå och lägga mig nu. Nu när jag äntligen är färdig med morgondagens föreläsning. Nu när barnen - båda två - ligger i ro sovandes i varsin säng. Nu, då jag har chansen.

Kanske tänker jag att det är för bra för att vara sant. “Ska jag få sova nu, det måste vara fel?” Är rädd för att om jag går och lägger mig ska något barn vakna så att jag inte får sova. Och då är det ju bättre att inte gå och lägga mig in the first place. Eller…

Idag höll jag en föreläsning med påtaglig sömnbrist i kroppen. Blev sisådär tre timmar i går natt.

Föreläsningen höll på i tre timmar. Jag stod tiden ut.

Men vad jag sa har jag ingen aning om.

Kanske var det nåt bra (tänker jag nyfiket)…

Jag borde ha lagt mig redan.

Men här sitter jag och söker… skaparlust. Efter en stunds vilset surfande på nätet landar jag till slut på en gammal bekants blogg.

Och där konfronterades jag med så enormt mycket gamla aversioner! Efter ett par minuter på bloggen bubblade det inom mig av sånt som måste ut. Direkt.

Mer än så blev det inte. Inga ordkrevader. Bara ett idogt sväljande och kväljande. Jag känner inga ord, bara motbjudelse. Det är en historia som inte behöver, inte SKA berättas. Och med dessa ordlösa ord har jag väl egentligen berättat historian ändå. I dom ord som inte behöver sägas ligger kanske det tydligaste budskapet.

Inte så mycket sund skaparlust kom ut av det hela. Men nåt blev det, en destru-kreation.

Den första allvarligt menade vårvärmen. Jag passade på att byta däck på bilen. Det var i söndags morse klockan 0730. Barnen väckte mig och H som vanligt vid 05. Så vid halv åtta var jag som piggast den dagen. Och jag grep tillfället genom att pipa iväg till Mariebergsvikens enorma p-plats, med bagaget fullt av sommardäck.

Den frid som genomfor mig där jag stod och hängde på fälgkorset går ej att kvantifiera! Den klarblå himlen med några lyckligt skriande måsar (!?). Några ensamma båtar som guppar och kluckar vid kajplatserna längs stranden. Mariebergsvikens småkrusiga vattenspegel. Förbipasserande hundrastare, stavgångare, barnvagnssjuvare och cykelhjälmsprydda cyklister… Alla ser ut att le inombords på nåt sätt.

För mig lossnar alla vinterdäcken lätt. Det är som att till och med vår gamla Passat glatt hälsar våren med höjd front, i samma ögonblick som det första sommardäcket glider på. Ring ut det gamla, ring in det nya!

PS. För den som ej varit i Karlstad, och tycker att “Mariebergsvikens enorma p-plats” låter grymt osnyggt och ovårigt, rekommenderar jag att komma hit. Parkeringen ligger jättefint, jag lovar. Och den är enorm för att ta emot alla besökare till Mariebergsskogen, Sveriges finaste stadspark, utan konkurrens vågar jag tippa. DS.

Hur kommer det sig att det är fint att kokettera med att vara ointresserad av sport…

… samtidigt som moralisk panik rasar i högerleden över att (arbetar/invandrar)kidsen inte har kontakt med “kulturarvet”, dvs “finkulturarvet” i form av den svenska “klassikerlitteraturen”?

Hur kommer det sig att det anses “hjärndött” att kolla på Big Brother…

… samtidigt som det anses vara höjden av civilisering att pröjsa 700 spänn för att gå på Dramaten och kolla på den femtielfte uppsättningen av Macbeth (vill man se repriser är det billigare att slå på tvn)?

I Sverige har klass blivit ett omöjligt begrepp. Högervindarna har med fintrådiga medel oskadliggjort och svärtat klassbegreppet så att den som använder det framstår som hopplöst förlegad och patetisk.

Klass är inte vad det en gång var. Klass är föränderligt. MEN KLASSKRIGET BESTÅR!!! Under nya former, med nya deltagare och med nya insatser. Klasskriget består, och nu som alltid visar sig klassgränserna genom kulturen.

Att välja Big Brother på TV eller Macbeth på Dramaten handlar inte om bildning, intellektualism och förmåga till högre tankar. Det handlar om status och om att visa vilken sida av klass-skranket man vill - och framförallt kan - pissa på.