Om skillnad

“Va konstiga dom är!” säger den främlingsrädde

“Va annorlunda dom är!” säger mångkulturalisten

“Va häftiga dom är!” säger interkulturalisten/mångfaldsbejakaren

“Va, vilka dom?” säger jag.

I “doms” ögon är vi “dom”, i våra ögon är dom “dom”. Med så mycket “dom” måste vi alla vara “dom”, och då behövs väl inte det ordet längre? Kan vi inte skippa “dom” och istället börja se oss människor, oss alla, som den amorfa kökkenmödding vi väl ändå mest är. Oformliga degklumpar som gelear omkring på Jorden några år. Vi är embryon som aldrig slutar förändras, rymdstoft som aldrig slutar finnas. Vi är ett, ett är allt.

Astronomerna pratar om konstiga, svårförklarliga fenonomen som “singulariteter”. Är det inte just precis vad vi är, eller är del av? En singularitet? Konstiga o svårförklarliga. Jag tror (på) det.  Jag tror inte på vi-dom.

 

Faser, steg och stadier

Jag tror inte på modeller. Freud tänkte att barnet hade faser (anala, orala osv) och Piaget tänkte att barnet utvecklades i stadier (och ungefär där slutar min kunskap om dessa gentlemän…).

För mig är det där ett fyrkantigt sätt att rama in det mänskliga, jag tror (och hoppas) att vi är mer komplexa och mindre förutsägbara än så.

Ändå har jag börjat utveckla min egen teori om “steg” i T’s utveckling. För med henne känns det som den där liknelsen med ketchupflaskan. Först händer det ingenting på ett bra tag, sen vaknar hon en morgon och har hoppat ur ett skal och in i ett annat.

En signal på att hon går igenom en metamorfos är när hon sover dåligt. Inbillar jag mig i alla fall. Ibland har hon perioder när hon gnörkar och vrider sig, gnäller och vaknar, behöver välling och tröst. Och när den perioden är slut fattar hon sånt hon inte fattat förut, kan uttrycka sånt hon inte kunnat förut, gör sånt hon inte kunnat förut. Från en dag till annan lärde hon sig klättra. Från en dag till annan fattade hon grejen med kritor (bättre att rita med än att äta). Osv.

Hon utvecklas stegvis, eller språngvis kanske. Och det var väl förresten vad Darwin trodde om evolutionen också?

Jag gillar inte modeller, men dom är ganska sköna att tänka med ibland. Förklarar liksom världen för en. Så enkelt, så förföriskt, så farligt. För vad blir min föräldraroll om jag börjar tro att T’s utveckling vore predestinerad?

 

Att våga vägra veta

Den feministiska filosofen bell hooks (jo, hon ska visst ha små bokstäver) skriver i sin bok Teaching Community - A Pedagogy of Hope (2003):

“Whenever we love justice and stand on the side of justice we refuse simplistic binaries”

För mig är det en mening att trycka upp i ansiktet på Bush och alla hans gelikar. Den enkelt uppdelade världen, där allt är svart eller vitt, gott eller ont, fint eller fult, bra eller dåligt, dumt eller smart, kallt eller varmt, mjukt eller hårt… Den världen finns inte. Den finns inte.

Att förneka förenklande motsatspar är att å ena sidan tro på att världen går att förändra, och å andra sidan att ha ödmjukhet nog att inse att jag själv inte sitter på några slutgiltiga svar, och att ingen annan heller kan göra det.

Att våga vägra veta är att behålla barnets envetna nyfikenhet och ständiga strävan efter att veta mer. För det finns alltid mer att veta.

När Bush frågar: “Är ni med oss eller mot oss?” borde han förstås fråga: “Vilka är Vi och vilka är Ni, ska vi ta reda på det tillsammans?”

Den som verkligen älskar rättvisan vet att aldrig sluta ställa frågor. Där frågorna tar slut, tar nävarna vid…

 

Rymdäventyr

Sitter och tittar på när Fuglesang skuttar omkring i rymden i sin smidiga lilla dräkt. Och kommer att tänka på min favvo-SF-författare Arthur C. Clarke. Vill gärna utnyttja bloggen till att tipsa om de i mitt tycke bästa SF-böcker som skrivits (ok, såå många har jag faktiskt inte läst), nämligen Clarkes Ramaserie, fyra böcker skrivna under de sista tretti åren.

Så här skrev jag om böckerna i en gammal recension på en gammal hemsida:

 

Biologismen lever!

Idag sände 24:an ett “seminarium” arrangerat av Hjärnfonden. Jag såg tyvärr inte hela sändningen men större delen av histologen Annica Dahlströms föreläsning. Histologi är, och jag citerar Nationalencyklopedin: “vetenskapen om de normala vävnadernas mikroskopiska uppbyggnad (celltyper, mellansubstans och trådstrukturer, arkitektur jämte cellernas strukturella och funktionella samordning)…”. Kroppens vävnader var det alltså. Dahlströms föreläsning handlade dock långt ifrån enbart om detta. Istället gjorde hon fantastiska skutt mellan “fingertoppskänsligheten hos heterosexuella kvinnor”, “serotoninhalten hos självmördare”, “manliga rhesusapors aggressiva beteenden”, “getabockars önskan att ha olika partners”, “intelligenskvoten hos kvinnor och män”, samt hann hon även med att visa lite “lustiga” serieteckningar som i princip hade det gemensamt att “människor är djur, och män tänker med snoppen”. Jag slås av följande saker:

1) Att jag varit naiv som trott att biologismen var “död”.

2) Att det här var ett utmärkt exempel på värsta sortens vetenskap. Denna utsaga gör jag utifrån följande:

2a) Ofta redovisades inte källorna till informationen

2b) Problematisering av källorna saknades fullständigt. Tex sades inte ett ord till kritik av intelligenstester (att dessa är problematiska mätverktyg torde vara allom bekant).

2c) Blandningen av vetenskap och eget tyckande var diffus. Stödde hon verkligen sina politiska budskap (tex om att kvinnor var mest lämpade att vårda barn) på vetenskapliga fakta, eller använde hon tvärtom vetenskapen till att saluföra politisk ideologi.

2d) Hon talade ofta utanför det egna “expertområdet”. Förutom diverse medicinska genres gav hon sig även in på tex etologi, statsvetenskap, och allmän kulturvetenskap. Oavsett vilket område hon täckte gjordes framställningen med samma säkerhet, som om det inte fanns något att diskutera, att “vetenskapen” nått dessa slutgiltiga sanningar om människan. Om budskapet “män och kvinnor är olika, män är mer aggressiva, behöver få knulla runt, är inte omvårdande; kvinnor är försiktiga, vill ha trygghet, bättre på att tråckla och sy, älskar och kan barn över allt annat”, skulle det inte råda något tvivel.

Det är fascinerande och förbaskat nyttigt att få sig en sån här käftsmäll. Jag har gått och trott att biologismen stilla hade insomnat. Idag väcktes jag ur min slummer. Dags att skrida till kamp mot kvacksalveriet!