Skoskaftsvisit

I månader har jag surfat på en personlig framgångsvåg. Livet har blivit bättre och bättre och jag har känt mig… mer och mer som att jag faktiskt passar in i de kostymer jag valt (husägare, akademiker, far, make osv).

Pessimist som jag är av naturen har jag gått och väntat på käftsmällen. Jag menar, förr eller senare måste det komma nåt som tar ner en från hybrispiedstalen. Det brukar ju vara så.

Idag skedde det. Jag på ett oansenligt möte. Ett planeringsmöte vilket som helst. Men det var för mig nya människor med på mötet. De pratade fort, dom tänkte snabbt, dom pratade samtidigt, dom hade klart för sig, dom tog för sig. Dom hade bestämt sig för att forma mötet till sin egen pipa.

Själv var jag där för att lyssna och lära hade jag trott. Trodde att det var ett informationsmöte och inte ett “visa-att-du-kan”-möte.

Idag visade jag att jag inte kunde. Kände mig ointelligent och vek. Kände mest för att gå iväg och hämta mer kaffe. Eller kissa.

Jag gjorde bådadera. Däremellan var jag tyst.

Sååå, nertagen på marknivå igen. Då är det bara att börja rulla upp stenen på berget igen då…

Kan bli kul!

 

Vad man minns

Det var en gång en satt liten man. Han hette M.

Han undrade över livet.

Tänkte på åren som gick och på allt det han nästan inte längre mindes.

Dofterna, bilderna, samtalen, händelserna, känslorna.

Mitt i allt det där töcknet av o-minnen utkristalliserade sig ändå något:

När M 1982 skulle välja b-språk till högstadiet var han i valet och kvalet. Franska eller tyska, tyska eller franska? Hjärtat sa såklart franska, kärleken stavades Mirielle Mathieu. Men inga kompisar valde franska. Franska var för tjejer, och där jag växte upp hade man nästan bara kompisar av samma kön. Franska var omanligt, bögigt. Mycket stod på spel!

Jag bekände mina problem för min mor, sa att jag kände för franska men att alla andra skulle läsa tyska. Och det var då hon sa dem, orden som sitter fast: “Du ska göra som du vill M, inte som andra vill”.

Orden var självklara, uppenbara. Upprepade så ofta att de framstår som klichéer när man läser dem. Men där och då, och nu, är de en av de viktigaste ordsammansättningar som präglat mitt liv. Ord att leva efter.

Jag gör som jag vill. Jag försöker åtminstone. Och rakryggat skrider jag vidare genom evigheten…

 

Det var inte igår…

… solen sken som idag!

En underbar dag för att bryta sig ur vintertröttheten.

En underbar dag.

 

För övrigt V…

… levde jag idag för första gången på mycket länge!

Solen sken och spred värme. Jag hade fått tillräckligt med sömn. T var på dagis och jag hade bara ett sovande barn i vagn på långpromenad.

För första gången på månader tror jag faktiskt att jag såg och hörde detaljerna längs min promenadväg:

Krossade ölflaskor, blommande krokus, gräsändernas roliga fötter, måsarnas skrän, bilar som fortfarande har dubbdäcken på, trasiga avgassystem, hålögda småbarnsföräldrar, pensionärer som håller varandra i handen, pensionärer som håller sin rollator i handen, täcke som skakas från balkong, trasigt ölglas utanför dagsstängd nattklubb, T’s favoritkorvreklam, det dåliga skicket på mig och mina kläder, mitellan på mannen som väntar på bussen vid sjukhusets hållplats.

Och så vidare.

Fler såna dagar tack!

 

För övrigt IV…

… såg jag på nyheterna att folk har mest förtroende för biblioteken.

Detta faktum har en närmast filosofisk dignitet. Jag kan inte sluta grubbla på dess betydelse. Är det bra eller dåligt? Säger det nåt övh?

 

För övrigt III…

… anser jag att statsminister Fredrik blir allt mer lik Göran Persson i sitt sätt att tala och övh taget i sin framtoning.

Det är inget gott betyg.

Leta förebilder någon annanstans Fredrik, gärna ideologiska såna också!

 

För övrigt II…

… säger vår dotter T numera: “S är vaken!” när S är vaken.

Förut sa hon: “S är naken” när hon menade att han var vaken.

Det kallas utveckling, men nog är det lite tråkigt allt.

 

För övrigt…

… är jag djupt avundsjuk på folk som på allvar inte är materialister.

Själv är jag konsumtionstorsk så det bara stänker om det. Läste förresten i tidningen att det nu uppskattningsvis bara återstår ca 5% av all världens torsk. Tänk om det skulle bli nån slags buddistisk revolution (contradiction in terms?) om några år, så att ingen längre trodde på kapitalism. Hur underbart skulle inte det vara?!

I alla fall för den som inga pengar har…

 

5000, wow!

Jag menar det! Wow! Att den här dåligt underhållna, svagt hopsatta, och glest publicerade bloggen nu haft 5000 besök ser jag som fantastiskt. Ingenting i jämförelse med hundratusen andra bloggar, men ärligt talat, 5000 är mer människor än vad som går att föreställa sig . Själva siffran eggar, sen att det mest är spambesök eller folk som vänder i dörren kvittar.

Den här bloggen startade jag för min egen skull. För att ha en plats att skriva av mig, där det ändå kittlar en aning att tänka att nån annan kan läsa. Så har jag alltid skrivit dagbok, med en halv tanke om en föreställd publik. Jag har fått distans till mig själv genom att låtsas vara den där publiken. Låter mig förundras över mina egna ord.

Kanske är det bara gammal hederlig narcissism, men då kan narcissism vara terapeutiskt också. För visst sjutton hjälper det en (mig i alla fall) i nuet att studera tankar från förr i gamla inlägg…

Så 5000, wow! Ni kittlar mig under foten. Men min drift att skriva närs mest av mitt illamående inför mig själv och världen, så är det. TACK i alla fall, särskilt till er som lämnar avtryck!

//M

 

Stolpe in…

… hade Brynäs ikväll mot Leksand.

Måtte det stolpa åt rätt håll i den sista omgången också!

(på torsdag kväll kan jag äntligen spola hockeynörderiet för denna säsong, familjen önskar att helgen kommer snabbt…)