9 september 2007
Helger kan ha alla karaktärer.
Ibland rofyllda, hemmamys, lugna promenader, söta leenden utväxlas mellan kärleksfulla familjemedlemmar. Man gör inte så mycket, behöver det inte, för man har varandra.
Andra helger längtar man bara till nästa helg (eller till måndagen om det varit illa).
Det här har varit en sån helg.
24 april 2007
Jag tror snart att min hjärna sprängs, men innan dess lägger nog kroppen av.
På sistone har jag börjat bygga upp en gedigen nervositet inför allt som komma skall. Känner mig otillräcklig och otillräckligt förberedd på allt det nya.
Flytt till Värmland om en månad, till en lägenhet vi inte ens sett och ett liv som är svårt att förnimma. Slutseminarium på avhandlingen om en månad. Ny bäbis som kommer i augusti, och så disputationen i november. Och med disputationen som närmar sig alltmer börjar jag också oroa mig över vad jag ska göra när jag blir stor. Vad händer sen då?
Nervositeten för dessa framtida händelser börjar nu ta sig fysiska uttryck. I går hade min högra kroppshalva bestämt sig för att strejka. Inte i en gemensamt organiserad strejkaktion, utan det var mer spridda punktinsatser från olika kroppsdelar. En diffus och stötvis värk kom från nyckelbenet av alla ställen (en kroppsdel som ju annars brukar vara en foglig sälle), ackompanjerades med livliga hugg i magen och i sidan. Som små svärdsstötar från en mycket liten individ som ville mig illa, eller i alla fall retas lite. Idag har nyckelbenet lugnat sig. Men huggen i magen har organiserat sig med sidan, och har gjort färre men kraftfullare framstötar från flanken.
Nu är nog detta inte bara psykosomatiskt. I takt med att nervositeten ökar, bälger jag allt större mängder kaffe, stannar uppe för länge och sover för lite, och detta gör att jag blir mer sötsugen, så jag äter mer godis och kakor, vilket gör mig trött så jag tränar mindre, och har mindre ork när jag tränar, vilket gör att min nervositet aldrig får slappna av, vilket gör att jag dricker mer kaffe, stannar uppe för länge och sover för lite och… så vidare.
“Ta hand om mig!” ropar min kropp. Jag funderar på att gå den till mötes.
29 mars 2007
Jag lever under tidspress nu.
Och det värsta är att när jag nu som mest behöver få igång min kreativitet, springer jag mest runt i cirkelrunda hjulspår.
För varje varv jag springer sjunker jag djupare ner i sanden.
Jag springer fortare och fortare för att komma ur spåret, men det gör bara att jag sjunker djupare ner.
Jag behöver kreativitet för att överlista avgrunden till cirkel. Hitta på nåt nytt.
Men det enda jag kommer på är att jag måste springa fortare.
Min hjärna skenar.
Igår när jag kom hem med T upptäckte jag att ytterdörren var olåst. När jag klev in lyste lampor i flera rum.
Jag brukar alltid släcka och låsa när jag går hemifrån. Tycker det är viktigt. Ändå glömde jag.
Jag måste sluta springa. Jag måste hitta kreativiteten. Jag måste sluta leta den.
25 januari 2007
Jo, tiden har blivit knappare. Jag hinner inte surfa runt bland skoj bloggar lika mycket längre. Än mindre skriva på min egen.
Men nu har jag tid. Jag är färdigjobbad, katten, barnet och hustrun sover sött där dom brukar. Men jag har inget att säga. Det är tomt i huvudet, och då snattrar jag om inget istället.
Vår katt har en ny lustig vana, att sova i T´s vagn. Hon är mycket söt där hon ligger.
Jag är avundsjuk på katten.
Det blev snö och kallt till slut.
Jag är avundsjuk på katten.
Just när man trodde man skulle slippa vinter.
Jag är avundsjuk på katten.
Hon har sin tjocka päls, fryser inte om fötterna som jag. Hon lever visserligen instängd i en lägenhet, men hon får sova när hon vill och var hon villl. Hon har mat och husrum, och synes det mig, inte ett bekymmer.
Jag är mycket avundsjuk på katten.
Men jag fick smacka i mig en fruktansvärt fet, onyttig och god pizza ikväll. Jag mår lite illa av den nu. Men det var det värt. För den fick inte katten.
18 december 2006
Japp, så var det dags igen. Jul. Alltid lika delar ångest och lust. Nu ikväll har H och jag packat paket. I morgon blir klädpackning, och på onsdag packar vi bilen och far på Sverigeturné.
Vi kommer väl att passera cirka 130-140 mil asfalt innan vi är återbördade hem igen, ett par dagar efter nyår. Ta igen all den där socialiseringen vi missar resten året, då vi bor 35 mil (H´s släkt) - 50 mil (min släkt) ifrån våra nära. Bilåkandet är det värsta med julen. Grymt tråkigt.
Kul är däremot att träffa släkt och vänner. Men en del ångest i det också, eftersom det alltid blir så kompakt och stressigt. Lite löpande bandet över det hela. En fika här, en middag där, en fika där, lite presenter där lite där, åsså en fika till. Kanske är det inte julmaten som är den som mest sabbar matchvikten för vår del, utan alla snabbfikor med vänner.
Det blir en del julklappar hit och dit också. Men jag är glad att vi i min familj idkar julklappsbyte sen många år tillbaks. Vi köper en grej för max en hundring, that’s it. Barnen får ju lite mer, men det tycker jag dom ska ha. Även om de ju inte behöver få de abnorma mängder som det ofta blir. Lite orolig är jag för om vi ska få med alla T’s förväntade julklappar med hem i bilen. Jag hoppas att folk handlat med måtta, gladast blir hon ju ändå om hon får en clementin.
Men hon gillar också att spela innebandy. Vi brukar lira i hallen. Men det blir inte schyssta matcher eftersom klubborna är anpassade till min storlek. Så häromveckan kunde jag inte hålla mig längre utan sprang iväg och köpte ett lättviktsmål, två miniklubbor och en boll. För tidiga julklappar till T (och mig). Nu spelar vi på riktigt, på hennes villkor, och jag har börjat få ont i ryggen av att gå och huka med den lilla klubban. Det är det värt. Känner mig som Lorangas pappa (eller är det Mazarins, kommer inte ihåg vem som är vem…). T har riktigt go bollkänsla, undrar om jag ska köpa ett tennisrack till henne, ligger mer pengar i det än innebandy tror jag…
Det här blir mitt sista inlägg för året. Det kommer att bli ett spännande år för mig 2007, med flytt till Värmland, disputation och en del annat som jag kommer att skriva mer om längre fram. Vill passa på att tacka alla som haft vänligheten att titta in till min blogg. Hoppas ni får en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År!!!
17 december 2006
Tiden runt förra veckoslutet var lite sjåig. Hade undervisning och diverse dribbel med jobbet som stressade lite. Då tänkte jag att: “Å, måtte nästa vecka komma snart”.
Nästa vecka kom, men döm om min förvåning när den visade sig bli mer turbulent än den förra. Men nu på det privata planet. Ja, det är ju julstök förstås, ingen dagsiplats, T sjuk å sånt som “stör”. Men det som verkligen fick min skalle att gå i spinn var att vi började prata härhemma om att kanske…flytta. Till en annan stad.
Och när vi är som mest förvirrade över vilket beslut vi ska fatta, ringer vår nuvarande bovärd och meddelar att det finns en ledig fyra, som vi stått i kö på (bor nu i en trea). Så det bar av att titta på lägenhet, och vi fick lägga in en variabel till i beräkningarna. Men lägenheten kändes inte bra, och det bidrog nog till att vi fick lättare att bestämma oss.
Vi ska flytta! Från Västra Götaland till Värmland. Ännu inte klart när eller exakt vart, men inom några månader. Närmare våra nära och kära. Det ska bli himla sköj!
Gud, så förlösande det är att äntligen fatta beslut.
30 oktober 2006
Ofta handlar stress om tid. Tiden räcker inte till, vill inte komma försent, hinner inte med… Klockan styr oss sannerligen. Fastän tiden inte finns. Vi hittar ju på den vartefter vi går. En människas tidsåldrar kunde ju likaväl beskrivas som att vi befinner oss i olika kroppsliga rum. Om man tänker tiden linjärt är den vuxnes livsspann (i normalfallet) kortare än barnets. Men om man försöker tänka att “vuxenheten” är ett annat kroppsligt rum istället… Som att vi går in i en kropp som är lite hårigare, lite skrynkligare, lite muskligare, lite, lite annorlunda. Ja, vi säger så. Skit i tiden, tiden skapar bara stress, skapar bara skit. Här, i den här degklumpen till kropp vill jag vara, ingen annanstans, ingen annan tid. Demokratiskt också, visst? För om man tänker bort tiden från barnets kropp, så blir det bara en annan kropp än den vuxnes. Då kan man bara tänka “har du en sån där liten kropp, va schysst, ja, själv har jag en sån här”. Istället för att tänka “oj så ung du är, va gammal jag är, jag ska nog dö snart”. Då kunde barn bli fullvärdiga medborgare på riktigt. Ingen kroppsålder, ingen rösträttsålder, alla får rösta. Ja, det här resonemanget är ju fullt av logiska luckor, men jag är faktiskt ganska stressad just nu. Sitta här och slösa bort tid på ologiska resonemang. Slut.
