Perrelli & Bengtzing

“Schysst, naturligt!”

 

“Ta - ta” (om att svika ideal)

Vi var ju överens min fru H och jag!

Lilla T (endast 17 månader gammal) skulle inte behöva växa upp med tv’n. När hon föddes tänkte vi att vi skulle skära ner på vårt tv-tittande, för att inte dra ner hennes oskyldiga liv i skiten.

Och vad händer?

Jo, hon råkar få se en del avBolibompa nån gång. Hon är ju “så söt” när hon jublar “ta-ta” (Bolibompa) när hon får se draken. Och man vill ju att hon ska vara glad (vilket hon iofs är nästan jämt ändå). Så det har blivit Bolibompa några fler gånger…

Och vad händer sen?

Jo, hon blir sjuk! Och nu är inte “ta-ta” ett glatt och tacksamt utrop när den där draken visar sig. Nu har T blivit en junkie! Hon kräver “ta-ta” från tidig morgon till läggdags. Och kräver hon inte det så kräver hon “ha-ha-hi-hi” vilket är hennes sätt att få discjockeyn att visa Lilla Spöket Laban på dvd, som obetänksamma föräldrar köpt åt henne, och som hon i sitt sjukdomstillstånd kan se om och om och om igen.

Och vad har då hänt? Jo, vi har förlorat henne! Hon har blivit en lika stor tv-knarkare som vi, om inte värre.

Och jag minns en av mina favoritplattor från när jag var 20: Hypocrisy is the Greatest Luxury med Disposable Heroes of Hiphoprisy som rappar: “Television, the Drug of the Nation, Breeding Ignorance and Feeding Radiation”…

Ack ja, vad månde bliva?

 

Nöjd? Nöjd!

Veronica Maggio har en låt som heter Nöjd? Fast den handlar ju om att hon aldrig är nöjd, inte hittar det hon söker, inte den hon söker. Bra låt, tycker jag. Gillar Maggio, hon har en skön egen stil. Men just idag stämmer inte det där med att inte vara nöjd in på mig. Alls. Jag är nöjd, tillfreds, rofylld, harmonisk, avslappnad, lugn. Ja, nöjd. Med allt som livet ger just nu. Jobbet går skit, vår lilla T sover inte som hon ska, det pissregnar ute, i ett försök att laga vår bil, förstörde jag den mer, jag har ingen kondis (för mycket kondis… är det inte förresten konstigt att kortformen för kondition blir samma kortform som för konditori?)… Ja, det finns en del saker som jag skulle kunna vara bitter över just nu, men icke. Jag är nöjd, jag har det bra, det ordnar sig, det blir fint, jag har ett bra liv. Ett mycket bra liv till och med! Idag, just den här dagen, låter jag mig inte bekommas. Tack och lov för såna här dagar!

 

Oldies, goldies

Jag fick en låt på hjärnan idag. Sådär som det kan va. Den kommer från ingenstans liksom. Och så bara finns den där, och går inte att släppa. Gick o nynnade några rader högt på den, tills jag insåg att jag nog var ganska irriterande för H (min fru) och T (min dotter, ett år). Efter ett tag insåg jag vad jag mumlade på som ett mantra. Det var låten Twilight från Electric Light Orchestras fantastiska skiva Time från 1981. Jag har den på LP (fick låna den av min storasyster runt 1982-83, borde kanske lämna tebax den…) och gick genast och satte på den. Kom till och med ihåg när reporna skulle komma. Snabbt var jag tillbax till tidigt 80-tal. Satt med gigantiska lurar i en medaljongmönstrad fåtölj och lyssnade på samma stereo (inköpt 1972 av mina föräldrar till min äldsta syster på hennes femtonårsdag. Kostade 2600 kr då, inklusive kassettdäck, och håller än!) som jag idag spelar musik på. Jag hade fortfarande hår på huvudet, och det fanns i stort sett bara ett band värt att lyssna på enligt mitt tycke. ELO. Faktiskt ganska vågat att gå ut med det på den tiden. Inte för att ELO inte var mainstream. Det var dom förstås. Superkommersiella och världsberömda. Men INTE i våran mellanstadieklass! Där var det Ebba Grön, Noice och Gyllene Tider som gällde. 80-talet hade ännu inte gått in i sin glittriga och pastellfärgade era. Punken var ännu vid god vigör, och Per Gessle kunde fortfarande skriva texter. Det där gick mig förbi. Jag gillade ELO. Å Bob Marley. För ELO och Bob Marley, dom gillade mina systrar. Och mina systrar, dom var betydligt större förebilder än vad tuffa Conny, Nicke o Putte i klassen nånsin kunde bli för mig. Jag gillar fortfarande ELO. Å Bob Marley. Å mina systrar, stenhårt!

 

Jack Johnson

En väg att finna sig själv, och tappa bort sig igen, kan gå via musik. Jag köpte Jack Johnsons två senaste skivor häromdagen. In between dreams från 2005, och så den senaste, filmmusiken till Nicke Nyfiken: Sing-a-longs and lullabies for the film Curious George. Den senaste är alltså musik till en barnfilm, och låtarna har också den karaktären. Samtidigt känner man ändå igen JJs trygga “akustiska gitarr, skön sång”-musik. Ja, “feelgood”-musik brukar det ju heta. Och själv förpassas jag till en tonårstid som jag inte upplevde. Jag mår bra när jag lyssnar på JJ, så bra och löjligt harmoniskt leende som jag ville må då, men inte mådde. Men jag kunde må så även då, och även då genom musik. Fast inte genom JJ på den tiden. Snarare genom typ, typ, typ Italo Disco. Scotch typ. Ja, nu skäms jag. Fast det slutar jag med när jag inser att jag fortfarande gillar Scotch. Inte skämmas, det ska man inte göra. Om man har förakt, hat, nedvärdering, och elakhet som dygder, då kan man gott skämmas. Men inte för att man gillar “töntig” musik. Det är okej. Själv både föraktar, hatar, nedvärderar och elakar jag ibland, men jag skäms oftast när jag gör det. Man får försöka jobba bort sånt. Med Jack Johnson får man lite hjälp på traven.