Reklam-era

Min pappa använder ett i mina ögon lustigt uttryckssätt. Han kan säga tex: “Elgiganten reklamerar för USB-minnen” (fiktivt exempel då min far skiter i USB-minnen). Vad han menar är alltså att Elgiganten gör reklam för USB-minnen.

Jag vet inte om det går att använda “reklamera” som pappa gör, möjligen är det ett ålderdomligt sätt att använda ordet. I vilket fall har det fått mig att fundera över det märkliga att två så närliggande ord “reklam” och “reklamera” kan ha så totalt motsatt laddning. Ja, om min pappa har rätt kan t.o.m samma ord användes både som något positivt och negativt. Vi lever i en reklam-era där någon kan reklamera för det vi sedan reklamerar.

Kanske är det den yttersta symbolen för det kapitalistiska slit o slängsamhälle vi lever i. “Köp gärna det här USB-minnet, var säker på att det inte kommer att hålla särskilt länge, vi gör reklam, ni reklamerar”. I konsumismens tidevarv är alla som handlar viktiga. Några producerar skit, andra köper den och har rätt att klaga. MEN…

…så länge vi tror att rätten att reklamera är att ha MAKT och INFLYTANDE kommer världen att fortsätta att barka åt helvete. Att klaga på varor ifrågasätter inte konsumismen/kapitalismen som system. Tvärtom, varje gång vi klagar upprätthåller vi snällt vår roll som konsumenter. Vi driver på kapitalismen med vår kritik. Vi kan få den att bli “grönare”, “jämställdare” och “rättvisare” (läs: mindre skitig, en gnutta mindre förtryckande och orättvis), men…

…så länge grundbulten i kapitalismen är tillväxt kommer utsugningen av jorden (och dess människor) att bestå.

PS. Nu fick jag tag i en ordbok. Pappa har såklart rätt. Allt sjutton kan man reklamera för USB-minnen. Frågan är dock om man borde göra det… DS.

 

OS

Idag är det ett år kvar till OS i Peking börjar. Dom sparkar tydligen igång kl 0808 den 8/8 2008. Fyndigt.

Ett år kvar, och debatten om det är rätt eller fel att ha OS i en diktaturstat som pissar på mänskliga rättigheter har fått ny fart.

I de flesta frågor brukar jag vela, men så inte denna gång. Jag är helt övertygad om att det är helt rätt att låta Kina ha OS. Jag kan helt enkelt inte förstå hur problemen med de mänskliga rättigheterna skulle avhjälpas om Kina inte fick ha spelen. Tiotusentals journalister kommer att vara i Kina, de kommer att få ett helvete att belysa sånt som ligger utanför propagandan, men några kommer att lyckas det tror jag. Och det kan bli avgörande.

OS är en propagandagrej för Kina. Men vad makten i Kina inte förstått är att dom inte har något att vinna. Vi i väst vet att det göms skit under mattan, oss lurar de inte. Och de i Kina som drabbas av diktatur och rättsliga övergrepp, lär inte glömma detta bara för att de fått en 30-miljarders simhall i stan. Motståndet inifrån Kina lär fortsätta, OS eller inte.
Det främsta skälet mot att ha OS i Kina är kanske att spelen kostar så mycket, ofantliga 150 miljarder enligt Sportnytt. Men det är väl ändå tveksamt om dessa pengar hade nått folket i alla fall. I det hänseendet funkar ju Kina som vilken kapitalistisk väststat som helst. Till dem som har skall varda givet…

Min poäng hur som helst: Det gör mer nytta än skada att låta Kina arrangera OS.

PS. Förresten tyckte jag att kvällens krönikör i Sportnytt, Jonas whats his name, hade en bra poäng angående detta: Varför ska idrotten bojkotta Kina, när det inte finns minsta debatt om att Ericsson, Google osv borde lämna landet? DS.

 

Tillbaks

Efter en lång vistelse i vår stuga på landet (bortom ära och redlighet), har vi nu återvänt till stadslivets elektroniska uppkopplingar.

Det var skönt att vara borta, skönt att komma hem. Men skönast av allt har nog varit själva mellanrummet, själva känslan av variation. Det är inte utedasset, avsaknaden av rent vatten, bristande egenhygien, rådjuren och bävrarna på tomten, mötet med älgen i skogen (jo, faktiskt), eller häggspinnmalen I SIG som gjorde stugvistelsen så härlig och värdefull.

Knorren är istället att kunna jämföra stuglivet med innerstadslivet och dess bekvämligheter. Det är variationen som möjliggör den ljuvliga känslan av att få sitta på en vattenklosett, eller att kunna diska utan att först ha kokat upp vatten på spisen. Det är denna variation som får en att vara tacksam över att först ha varit utan tv (på landet), och sedan tacksam för att ha återfått den (i stan).

Stugvistelsen har också påmint mig om i vilken informationsstress jag (många av oss?) lever i. Först efter en vecka på landet lyckades jag lägga bort impulsen att vilja kolla mejl, de senaste nyheterna, bloggen osv. Det var skönt att skita i världen ett tag. Men nu skiter jag i en vattentoalett, och kan nyhetsknarka på nätet igen. Det är skönt det med.

 

Life on Mars och Anna Nicole Smith II

Två kortisar:

1) Jag ville egentligen bara säga HURRA för den engelska serien Life on Mars (söndagar SVT2, 2120)! Den är helt fantastisk, och blir bara bättre och bättre. Och skulle handlingen till äventyrs sacka, så är soundtracket grymt coolt, idel ädel 70-talsmusik. Råkade få syn på en intressant kommentar till serien här, funkar som en bra ingång till serien om du missat den.

2) Och på tal om sånt jag läst, såg jag en mycket välformulerad diskussion kring Anna-Nicole Smiths person och öde, eller snarare om vad hennes öde säger om det samhälle vi lever i. Jag kommenterade själv A-N S häromdagen, läs Ann-Charlott Altstadts artikel istället, för någon som har tänkt lite mer och bättre kring saken.

I morgon är det måndag igen. Ljuvliga måndag!!!

 

RIP Anna-Nicole Smith

Jag vill inte påstå att jag sörjer Anna-Nicole Smith. Jag kände henne inte.

Däremot bli jag sorgsen när jag tänker på Anna-Nicole Smith. För att det var patriarkatet som tog livet av henne.

Först blir hon känd som upp-pumpad Marilyn-kopia i H&M’s “klädannonser”. Män dreglar, män kör av vägen, män trånar (jodå, jag var nog en av dom, jag körde inte av vägen, men ändå).

Detta var på nåt sätt toppen av hennes karriär. Därefter följde många år av hån och spe i media mot henne. För att hon gifte sig med en gamling, för att hon blev tjock, för att hon bantade, för hennes kläder, för hennes utseende, för hennes drogberoende.

Aldrig blev hon tagen på allvar. Ständigt betraktad som den där storbystade HM-illusionen. Ständigt förväxlades hennes jag med hennes stereotypa modellutseende.

Och så dog hon. Och jag tänker att hennes livsöde kanske hade varit annorlunda om hon varit man istället för kvinna.