Sömnbrist II

Jag nämnde min brist på sömn i föregående inlägg.

Well, jag har fortfarande inte sovit. Och imorgon drar jag västerut för en ny (groggy) tretimmarsföreläsning.

Borde jag då inte gå och lägga mig nu. Nu när jag äntligen är färdig med morgondagens föreläsning. Nu när barnen - båda två - ligger i ro sovandes i varsin säng. Nu, då jag har chansen.

Kanske tänker jag att det är för bra för att vara sant. “Ska jag få sova nu, det måste vara fel?” Är rädd för att om jag går och lägger mig ska något barn vakna så att jag inte får sova. Och då är det ju bättre att inte gå och lägga mig in the first place. Eller…

 

Sömnbrist

Idag höll jag en föreläsning med påtaglig sömnbrist i kroppen. Blev sisådär tre timmar i går natt.

Föreläsningen höll på i tre timmar. Jag stod tiden ut.

Men vad jag sa har jag ingen aning om.

Kanske var det nåt bra (tänker jag nyfiket)…

 

Destru-kreationer

Jag borde ha lagt mig redan.

Men här sitter jag och söker… skaparlust. Efter en stunds vilset surfande på nätet landar jag till slut på en gammal bekants blogg.

Och där konfronterades jag med så enormt mycket gamla aversioner! Efter ett par minuter på bloggen bubblade det inom mig av sånt som måste ut. Direkt.

Mer än så blev det inte. Inga ordkrevader. Bara ett idogt sväljande och kväljande. Jag känner inga ord, bara motbjudelse. Det är en historia som inte behöver, inte SKA berättas. Och med dessa ordlösa ord har jag väl egentligen berättat historian ändå. I dom ord som inte behöver sägas ligger kanske det tydligaste budskapet.

Inte så mycket sund skaparlust kom ut av det hela. Men nåt blev det, en destru-kreation.

 

Rening

Idag körde jag Karlstad-Göteborg tur och retur med vår gamla bensinbil. Ödesdigert för miljön.

Men renande för mig. För jag har nämligen befriat mig från en arbetsplats. Likt en mus smög jag mig in om söndagen, när råttorna lämnat skeppet. När de återvänder i morgon kommer de att finna tomhet, där förut jag spridit gamman, glädje och visdom…

När min plats nu tömts från mina små planscher och personligheter inbillar jag mig att alla gamla kollegor kommer att fatta hur meningslös tillvaron är utan mig. Unisont kommer de att ringa och sakna, och via högtalartelefonen kommer jag att meddela att jag inte alls saknar dem.

Nä, ingen kommer förmodligen ens att märka att jag tömt mitt rum. Men skitsamma. För mig var det otroligt skönt och befriande att få kasta buntvis med papper till återvinningen, att lämna använda gamla pärmar, att se väggarna rensas från pynt och påminnelselappar.

Jag är klar med Göteborg nu. Visst kommer jag att hälsa på. Men jag är rädd att mina visiter kommer att bli ganska odrägliga. För jag kommer nog att bete mig som när man hälsar på en sjukling på lasarett; med ett tillgjort välmenande leende som egentligen mest signalerar glädje över att få vara den som hälsar på, och inte den som är inneboende.

 

1+1=0

Man inbillar sig möjligen att en akademisk doktor borde ha något innanför pannbenet. Man inbillar sig kanske till och med att denna akademiska doktor borde ha ett visst mått av bildning.

Om denna doktor dessutom visar sig vara tvåbarnsfar inbillar man sig kanske att han dessutom har ett visst mått av livserfarenhet.

Pytt, säger jag som kan benämna mig både det ena och det andra. Som doktor blir man insnöad på sitt ämne och som (småbarns)far blir det mest snömodd av hela tankeverksamheten. I som här inträden, låten hoppet … och bildningen fara…

 

I väntan på

Mest symboliskt hade varit att inte skriva ett enda ord. Att bara lämna ett tomt fält. Som en meditativ punkt att fokusera och vinna kraft ur.

Men det blir inte mycket till blogg av en sån idé. Kanske hade det varit bättre med tystnad, men jag provar ett tag till. Ser om orden har betydelse, eller blott är lika pladdriga som de känns när de fortplantar sig i små vibrationer genom mina underarmar, passerar fingertopparna och etsar sig in i historiearkivet genom elektroniska impulser, bits och bytes.

Ture blåser bort heter en bok av Anna-Clara Tidholm.  Den handlar om Ture och hunden Hej. Dom blåser bort. Jag känner att jag också är ute och blåser. Bort. För hem har jag ännu inte kommit efter disputationsäventyret för några veckor sen.  Jag seglar omkring på en virvelvind i tillvaron just nu. Tankarna hinner aldrig lägga sig tillrätta. Min själ är rastlös och obeslutsam. Min kropp vankar omkring, har svårt att ta sig för.

Vadan och varthän?

Hösten var en komplett urladdning. På många sätt. Det måste väl vara okej att plåstra om sig en stund. Sitta still. Sitta och titta. Som Ture och hunden Hej i en annan bok av Anna-Clara Tidholm. Den heter Ture sitter och tittar

Finns det tid för att sitta och titta?

 

Puuuuuuuuuuuuuuuuuhhhhhhhhhhhh

Lång utandning.

Nu har jag vaknat från min zombietillvaro igen. Avhandlingen skickad till tryck. Barn och fru friska igen, arbetsbelastningen har gått från 200% till mer anständiga 10%. Typ. “Jag glider och jazzar och svävar smått fram, jag lallar och lullar och ser att jag hann”.

Blodet har åter börjat strömma i mina ådror, och kanske, bara kanske, kommer jag att ha nåt vettigt att säga på den här bloggen framöver. Måste dock återhämta mig lite mer först.

Puh, puh, puh.

 

6 år - återvändsgränd

Jag håller på att slå i sista spiken i mitt doktorerande. Nästan 6 år har det tagit att bli färdig. Redan från början visste jag hur post-doktorandlivet skulle te sig. Svårt.

I min bransch finns inga feta lönecheckar eller fasta tjänster som väntar efter disputation. De flesta hankar sig fram på deltider. Undervisar här och där, har små projekt och gnetar på. År efter år, efter år. För att lyckas gäller bara en sak: Att sälja sig. Känna rätt människor, marknadsföra sig, le brett åt alla, säga ja till allt, jobba ideellt, vara hungrig, försaka familjen, äta pringles på konferenser, le ännu bredare, samla visitkort. Då, om man har tur, kan man få lite forskningspengar eller en forskarass nånstans i nåt år. Under den tiden gäller det att le vidare för att få nya pengar till nya jobb.

Allt det där är vad jag hatar med universitetsvärlden. Jag visste att det var så, redan för sex år sen. Men det är först nu, när jag står arbetslös som jag KÄNNER vad det innebär. Och jag hatar allt det där ännu mer.

Jag vill ju bara forska. Och undervisa. Varför ska det vara så komplicerat att få göra just det. Okej att god forskning kräver goda vetenskapliga nätverk. Så långt är jag med. Men när jag ser hur vissa av mina kollegor slickar tungan fnasig för att connecta med rätt personer undrar jag…

Jag undrar om dagens system genererar den bästa forskningen, eller bara de bästa pengaraggarna. Är det en j-a nasare man blir efter 20 års skolgång? (Obs, inget ont om försäljare. Jag tycker bara att vetenskap borde handla mer om kunskap, och mindre om självcentrering, marknadsföringstricks, och ögontjäneri)

*Signerat “Bitter man med en kassakista med studielån”*

 

Snaror och snö

Alliteration (hur stavas det nu då?) är kul, mest därför rubriken. Men, nä också nåt annat.

Mitt liv är en mängd snaror som allt snabbare dras åt just nu. Det mesta jobbrelaterat, deadlines… Det ordet får ett helt annat schwung på svenska: DÖDSLINJER!!! Ikväll kom jag ändå på att det ju faktiskt bara är jobb, inget att oroa sig över, världsliga saker, bagateller, oviktigt… DÖDSLINJER!!!

Snö hänger ihop med snaror. För nånstans när snön börjar falla kommer jag att ha passerat dödens marker och förhoppningsvis kommit ut i det förlovade landet, ARBETSLÖSHETEN!!! Tidigare i år oroade den dagen mig. Nu är det nästan så att jag vill vara arbetslös ett tag, och jag skiter totalt i om Reinfeldt har strypt akassan totalt när den dagen kommer. Jag behöver VILA!!!

“Snaror och snö” - ganska snygg boktitel tycker jag nog. Låter som nåt av Fröding. Och han blev sinnesjuk väl. Kanske en flyktväg så god som någon undan DÖDSLINJERNA!!!

(jag tror att jag använt versaler med blandad framgång i det här blogginlägget. men det ÄR KUL att VARIERA sig, ELLER HUR?)

 

Jobb

Jag insåg idag att jag har fyra arbetsplatser, alltså fyra fasta skrivbord på fyra olika ställen. I Karlstad har jag två, i Göteborg har jag två. Det måste vara något fel väl?

Jo, jag vet. Jag ska vara tacksam att jag har ett flexibelt jobb. Jag kan välja var jag vill jobba, och det ligger en frihet i det. Men samtidigt. När jobbet verkar finnas överallt, var finns frizonerna då?

Idag längtar jag verkligen tillbaks till Korsnäs, och den där packmoppen jag körde post med när jag var 19. Nu har jag fyra arbetsplatser och rör inte på mig ett skit. Då hade jag en arbetsplats och gjorde inte annat än rörde på mig…