Sjukt orättvist

Det är sjukt hur många som dör just nu. I Kina. I Burma. Runtom.

Men sjukast är att min hjärna mest tänker på renovering av en toalett.

Det är sjukt orättvist.

 

Huru underbart vore det inte att få säga ehuru?

Ibland känner jag att min kropp saknar spatserkäpp och monokel.

Huruvida sådana attribut står att uppbringa i en detaljhandel i min närmsta affinitet är mig dock obekant.

Ehuru tveksamt är om tingesterna som sådana skulle förmå uppbringa den antika känsla varefter jag söker.

Blotta tanken inspirerar dock!

Ehuru monokel i nådens år 2008? Ter det sig icke en smula ohemult?

På min ära, jag ber att få rekommendera mig.

 

Destru-kreationer

Jag borde ha lagt mig redan.

Men här sitter jag och söker… skaparlust. Efter en stunds vilset surfande på nätet landar jag till slut på en gammal bekants blogg.

Och där konfronterades jag med så enormt mycket gamla aversioner! Efter ett par minuter på bloggen bubblade det inom mig av sånt som måste ut. Direkt.

Mer än så blev det inte. Inga ordkrevader. Bara ett idogt sväljande och kväljande. Jag känner inga ord, bara motbjudelse. Det är en historia som inte behöver, inte SKA berättas. Och med dessa ordlösa ord har jag väl egentligen berättat historian ändå. I dom ord som inte behöver sägas ligger kanske det tydligaste budskapet.

Inte så mycket sund skaparlust kom ut av det hela. Men nåt blev det, en destru-kreation.

 

Däcksbyte

Den första allvarligt menade vårvärmen. Jag passade på att byta däck på bilen. Det var i söndags morse klockan 0730. Barnen väckte mig och H som vanligt vid 05. Så vid halv åtta var jag som piggast den dagen. Och jag grep tillfället genom att pipa iväg till Mariebergsvikens enorma p-plats, med bagaget fullt av sommardäck.

Den frid som genomfor mig där jag stod och hängde på fälgkorset går ej att kvantifiera! Den klarblå himlen med några lyckligt skriande måsar (!?). Några ensamma båtar som guppar och kluckar vid kajplatserna längs stranden. Mariebergsvikens småkrusiga vattenspegel. Förbipasserande hundrastare, stavgångare, barnvagnssjuvare och cykelhjälmsprydda cyklister… Alla ser ut att le inombords på nåt sätt.

För mig lossnar alla vinterdäcken lätt. Det är som att till och med vår gamla Passat glatt hälsar våren med höjd front, i samma ögonblick som det första sommardäcket glider på. Ring ut det gamla, ring in det nya!

PS. För den som ej varit i Karlstad, och tycker att “Mariebergsvikens enorma p-plats” låter grymt osnyggt och ovårigt, rekommenderar jag att komma hit. Parkeringen ligger jättefint, jag lovar. Och den är enorm för att ta emot alla besökare till Mariebergsskogen, Sveriges finaste stadspark, utan konkurrens vågar jag tippa. DS.

 

Självets speglingar

Såg Tom Alandh-dokumentären “Vi som överlevde Rågsved igår” (SVT).

Från en helg i självömkan (magsjuk) och glamour (tittade med blekt ansikte på Melodifestivalen) fördes jag med Alandhs hjälp in i en värld av större tankar, vackrare känslor.

Det låter kanske konstigt, men när jag såg de stackars Rågsvedarnas kamp mot drogmissbruket (ofta misslyckade kamper som det visade sig) blev jag glad. Glad över att väckas från min narcissistiska ömklighet, och från en tillvaro som på senare tid alltför ofta kretsat kring ytlighetsknarkande tv-program som Melodifestivalen.

Jag blev plötsligt tacksam över vad jag har, och har fått mig tilldelat i det här livet. Jorden hade inte behövt snurrat mycket konstigare för att jag skulle ha kunnat varit en av de där olycksaliga från Rågsved. Den ynnesten borde jag värdera mer. Och oftare.

 

Magstarkt (känsliga läsare varnas)

Jag börjar närma mig de 40. Nåja, än fattas 2,5 år men av det tilltagande öronhåret att döma har jag redan blivit gubbe.

Förutom tilltagande generande hårväxt i öronen har också åldern fört med sig…kraftigare nysningar. Jo, så är det märkligt nog. Det är som att min kropp måste anstränga sig allt hårdare … eller … att jag med åren har samlat på mig såna lager med snor att det krävs formliga jordbävningar för att rensa däruppe.

Och nu kommer jag till den verkligt äckliga delen av detta inlägg: När jag i dessa dagar går igenom några dagars maginfluensa har jag lagt märke till en liten detalj, nämligen att mina kräkningar visst också blivit kraftigare med åren. De konvulsioner jag frambringade häromdagen över Gustavsbergsbussen måtte ha fått själva Himalaya att rubbas. Jag fick pusta en god stund efteråt innan jag kunde stappla mig till sängs.

Ändå känner jag mig lite stärkt av den urkraft min kropp verkar besitta, och besitta allt mer ju äldre jag blir. Som det verkar i alla fall.

Jag önskar bara att denna magnifika kraft kunde hjälpa mig med livets mer intellektuella sidor också.

 

Så går en minut från livet och kommer aldrig åter

I soffan:

Drar upp luvtröjans dragkedja. Känner omedelbart att det blir för varmt.

Drar ner dragkedjan.

Bestämmer mig för att ta av mig luvtröjan.

Sätter på mig luvtröjan igen. Nu är jag lagom varm tror jag.

Kliar mig i huvudet.

Sträcker mig efter en bok. Fiskar upp fjärrkontrollen till tv’n istället.

Fingrar på fjärrkontrollen utan att slå på tv’n.

Tänker att jag borde sätta på kaffe. Undrar om magen klarar mer kaffe. Tittar ner på min mage och med min lediga hand klappar jag lite på den. Som om jag frågade ifall den pallar mer kaffe.

Magen är svarslös.

Jag tolkar det som att den är okej med mer kaffe.

Lägger ifrån mig fjärrkontrollen, reser mig ur soffan och går för att sätta på kaffe.

Under tiden utanför vardagsrumsfönstret:

Ett godståg om 75 vagnar slamrar igenom Karlstad centralstation. Buss 604 från Deje manövrerar sig in på buss-stationen. Ett fyllo skriker från RIA. Någon rastar sin hund. Någon annan stod nyss framför ett godståg.

 

Sänken

Jag guppar i ett mörkt hav. Ser stjärnorna därovanför och känner vattnets kyla, särskilt runt mina bara fotknölar.

Jag är naken och flyter på fläsket. Men några genmanipulerade sugfiskar retas med mig. Dom simmar förbi och nafsar lite lätt i nån av mina bilringar.  Men rätt vad det är suger någon tag i mig.

Suger ner mig. Långsamt sjunker jag. Men bara så mycket att min näsa guppar ömsom ovan som under vattenytan. Min blick blir otydlig av vattnet som rinner in i ögonen. Försöker blinka bort det, men nytt vatten fyller på. Stjärnorna på himlen blir till psykedeliska tomtebloss, hypnotiska trollspön.

Jag anar att jag är chanslös. Eller åtminstone maktlös. Havet är stort. Det hjälper inte att simma bort. Kan inte, fiskarna håller mig kvar.

Så ändå, plötsligt, ett uns av respit. Sugfisken släpper taget om mig, återgår till sitt stim som kretsar vidare kring mig.

I verkligheten är den där respiten något så världsligt som ett radhus i en kranskommun till Karlstad. Där ser jag ändå en framtid. Där ser jag en oas, hopp. Livsglädje rentav.  Bortanför metaforerna och symboliken vet jag nog faktiskt inte riktigt vad dom där sugfiskarna egentligen är för nåt. Jobbet? Barnen? Lägenheten? Karlstad? Bilprovningen? Jag själv? Mig själv?

Ja så är det. Jag är nog mitt största problem.

 

Sittstim

Vi stretar på vi människor. Liten som stor.

Vår S, snart sex månader, övar sig på att sitta. I alla fall vissa dagar. Då kan han vara inne i riktiga sittstim. Dvs han kan sitta i en minut i streck utan att falla.

Andra dagar sitter han inte alls. Då tränar han på att falla.

Att öva sig på att falla är väl en lektion man inte bör skolka ifrån, eller va Björklund? (för under din regim är det väl fler och fler som kommer att falla?)

 

Casa nova

Idag vann vi en budgivning på ett radhus!

Jovisst, nu kliver jag in i vuxenvärlden på riktigt. Radhus, bottenlån, amorteringshastighet, fastighetsavgift, luftvärmepump, renhållningsavgift, samfällighet… Ny värld, nytt språk. Inte så sexigt kanske, men f-n vad glad jag är!

Och anledningen till min glädje är att vi slipper: Gnissel från godståg; accelerationsgas från värmländska Volvo “fjorton-tvåor” (så kallade vi raggar-142:orna när jag var 18, hade själv en, men i Gästrikland) med hål i avgassystemet; tomgångsbrummande linjebussar som spyr ut diesel precis nedanför barnrummet; snabbmatskedjornas lockelser; skrålen från de psyksjuka, drogabstinenta eller bara ungdomliga struparna som passerar vår ytterdörr lite då och då; skadegörelsen i garaget; spionerande tanten som idkar förhörsmetoder i hissen; knäppa dagiset som glömmer vår dotter (2 år) ensam ute (man vill inte höra sin dotter säga med gråtig stämma “en farbror hjälpte mig”, pedofildebatten har förstört mig) …

Istället får vi, när vi har flyttat till vårt radhus, det här: Småstadsliv (mindre än Karlstad, så litet att jag inte vill säga ortens namn än); varsitt rum till barnen; billigare boende; veranda med grillplats; gräsplätt; skog; jättebalkong; elljusspår “runt-hörnet”; fågelkvitter; egen tvättstuga; nyrenoverat kök med spishäll (äntligen!!!); helkaklat badrum (äntligen!) …

Ja, och så får vi ju grannar vars gräsmatta vi kommer att avundas, och vi kommer att känna dessa grannars föraktfulla grimaser bakom våra ryggar när de betraktar vår bil, eller vår sons rosa jacka. Allt sånt godis får man ju gratis med radhuslivet. Köper man Gott & Blandat får man hacka i sig tråklakritsen också.

Wherever I lay my hat that´s my home… Nu ska hattjäveln få ligga still ett tag är det tänkt.