T, vår dotter och ögonsten, är idag exakt två år och fyra månader. Hon har ett rikt inre liv och är en tänkande och inkännande varelse så liten hon är.
Det är mycket synd att hennes far, dvs undertecknad, inte bör smickras med sådana omdömen. Jag är istället en trögtänkt sengångare, som inte har vett nog att uppskatta den spröda balanasen i en tvåårings känsloliv.
Saken är den att personalen på T’s dagis en dag för ett par veckor sen glömde T utomhus efter en stunds lek på den inhägnade lekplatsen. Dom glömde henne!!! Glömde!!!!!!!! Hon är två år gammal och en man kom och fick hjälpa henne in. Där stod hon och försökte öppna dörren men lyckades inte. Hon var förtvivlad. Men som T själv förklarade: “Fabor bäpa T” (en farbror hjälpte T).
Det värsta i den här historien är att det är först idag, ett par veckor senare, som jag rent kroppsligt och känslomässigt börjar reagera fullt ut på personalens slarv. Det är ju för F-N helt oförlåtligt att göra en sån sak som förskolelärare. Det borde inte kunna hända, det borde vara ännu osannolikare än Harrisburg. Ändå hände det, och personalen måste lastas, MÅSTE!!!
Men rev jag upp himmel och jord när en genererad lärare berättade vad som hänt? Lyfte jag luren till rektor och krävde avskedanden? Stod jag högröd i ansiktet och använde den ena välartikulerade svordomen efter den andra som slagträ i huvet på den personal som kanske traumatiserat min dotter för livet? Icke.
Istället var jag, som vanligt, förstående och konfliktundvikande. Sa ungefär: “Ojdå, stackars T…, va bra att du berättade det här.” (här la jag ändå band på mig, för jag var på väg att säga “ja, sånt kan ju hända”, men det insåg jag faktiskt redan då att det kan det inte!).
Jag är en mycket inkännande person. Det är bara jävligt synd att jag tydligen känner mer med en inkompetent personal på T’s dagis, än vad jag har förmåga att förstå vidden av att en tvååring blir lämnad ensam i en slaskvinterskitig rutschkana.
Jag kan bara hoppas att jag ändå lyckas lyssna till, och förstå, T’s subtila sätt att bearbeta händelsen. Och hoppas att jag reagerar mer instinktivt till T’s försvar nästa gång hon blir utsatt för något. Det förtjänar hon.
