I tider av turbulens och rörelse är det ovärderligt att…

Blicka bakåt.

Att blicka bakåt för att hitta den röda tråden. Kontinuiteten.

Därför är jag glad att jag har den här bloggen. Den säger något om vem jag är och vad jag varit.

Jag påminns om att jag är mänsklig, inte bara en gnisslande föräldra/jobb-funktion.

När vännerna lämnade mig på perrongen, och jag undrade om jag valde rätt som stod kvar… läser jag i bloggen, och inser att jag är mänsklig. Trots allt.

Bloggen fångar fragment, en tanke här, en dag där. Kan någon människa någonsin vara mer än fragment? Är inte den röda tråden, sammanhanget, kontinuiteten, bara en illusion?

En illusion vi skulle dö förutan?