Dom orden riktade till mig: ”Vänta pappa!”

Det värsta är när jag suckar över dem, tar henne de kommer ifrån för given, stannar fast jag vill gå vidare, bort från henne, rastlös, otålig, tunnelseende. Blind?

Det märkligaste är inte att jag är hennes far.

Det märkligaste är att jag inte alltid fattar just precis hur märkligt det är.