Jag nämnde min brist på sömn i föregående inlägg.
Well, jag har fortfarande inte sovit. Och imorgon drar jag västerut för en ny (groggy) tretimmarsföreläsning.
Borde jag då inte gå och lägga mig nu. Nu när jag äntligen är färdig med morgondagens föreläsning. Nu när barnen - båda två - ligger i ro sovandes i varsin säng. Nu, då jag har chansen.
Kanske tänker jag att det är för bra för att vara sant. “Ska jag få sova nu, det måste vara fel?” Är rädd för att om jag går och lägger mig ska något barn vakna så att jag inte får sova. Och då är det ju bättre att inte gå och lägga mig in the first place. Eller…
Idag höll jag en föreläsning med påtaglig sömnbrist i kroppen. Blev sisådär tre timmar i går natt.
Föreläsningen höll på i tre timmar. Jag stod tiden ut.
Men vad jag sa har jag ingen aning om.
Kanske var det nåt bra (tänker jag nyfiket)…
Jag borde ha lagt mig redan.
Men här sitter jag och söker… skaparlust. Efter en stunds vilset surfande på nätet landar jag till slut på en gammal bekants blogg.
Och där konfronterades jag med så enormt mycket gamla aversioner! Efter ett par minuter på bloggen bubblade det inom mig av sånt som måste ut. Direkt.
Mer än så blev det inte. Inga ordkrevader. Bara ett idogt sväljande och kväljande. Jag känner inga ord, bara motbjudelse. Det är en historia som inte behöver, inte SKA berättas. Och med dessa ordlösa ord har jag väl egentligen berättat historian ändå. I dom ord som inte behöver sägas ligger kanske det tydligaste budskapet.
Inte så mycket sund skaparlust kom ut av det hela. Men nåt blev det, en destru-kreation.
Den första allvarligt menade vårvärmen. Jag passade på att byta däck på bilen. Det var i söndags morse klockan 0730. Barnen väckte mig och H som vanligt vid 05. Så vid halv åtta var jag som piggast den dagen. Och jag grep tillfället genom att pipa iväg till Mariebergsvikens enorma p-plats, med bagaget fullt av sommardäck.
Den frid som genomfor mig där jag stod och hängde på fälgkorset går ej att kvantifiera! Den klarblå himlen med några lyckligt skriande måsar (!?). Några ensamma båtar som guppar och kluckar vid kajplatserna längs stranden. Mariebergsvikens småkrusiga vattenspegel. Förbipasserande hundrastare, stavgångare, barnvagnssjuvare och cykelhjälmsprydda cyklister… Alla ser ut att le inombords på nåt sätt.
För mig lossnar alla vinterdäcken lätt. Det är som att till och med vår gamla Passat glatt hälsar våren med höjd front, i samma ögonblick som det första sommardäcket glider på. Ring ut det gamla, ring in det nya!
PS. För den som ej varit i Karlstad, och tycker att “Mariebergsvikens enorma p-plats” låter grymt osnyggt och ovårigt, rekommenderar jag att komma hit. Parkeringen ligger jättefint, jag lovar. Och den är enorm för att ta emot alla besökare till Mariebergsskogen, Sveriges finaste stadspark, utan konkurrens vågar jag tippa. DS.
Hur kommer det sig att det är fint att kokettera med att vara ointresserad av sport…
… samtidigt som moralisk panik rasar i högerleden över att (arbetar/invandrar)kidsen inte har kontakt med “kulturarvet”, dvs “finkulturarvet” i form av den svenska “klassikerlitteraturen”?
Hur kommer det sig att det anses “hjärndött” att kolla på Big Brother…
… samtidigt som det anses vara höjden av civilisering att pröjsa 700 spänn för att gå på Dramaten och kolla på den femtielfte uppsättningen av Macbeth (vill man se repriser är det billigare att slå på tvn)?
I Sverige har klass blivit ett omöjligt begrepp. Högervindarna har med fintrådiga medel oskadliggjort och svärtat klassbegreppet så att den som använder det framstår som hopplöst förlegad och patetisk.
Klass är inte vad det en gång var. Klass är föränderligt. MEN KLASSKRIGET BESTÅR!!! Under nya former, med nya deltagare och med nya insatser. Klasskriget består, och nu som alltid visar sig klassgränserna genom kulturen.
Att välja Big Brother på TV eller Macbeth på Dramaten handlar inte om bildning, intellektualism och förmåga till högre tankar. Det handlar om status och om att visa vilken sida av klass-skranket man vill - och framförallt kan - pissa på.
… solen sken som idag!
En underbar dag för att bryta sig ur vintertröttheten.
En underbar dag.
Om dimensioner:
Han svävar över svävaren.
Hon simmar över simmaren.
Svävaren svävar under svävaren.
Simmaren simmar under simmaren.
… anser jag att den danska serien Brottet (går på SVT) är fullständigt LYSANDE!!!
Otroligt långsamt berättad, men tät och tung, tät och tung, tät och tung.
Danska kriminalserier vs Svenska dito: 1000-0
… levde jag idag för första gången på mycket länge!
Solen sken och spred värme. Jag hade fått tillräckligt med sömn. T var på dagis och jag hade bara ett sovande barn i vagn på långpromenad.
För första gången på månader tror jag faktiskt att jag såg och hörde detaljerna längs min promenadväg:
Krossade ölflaskor, blommande krokus, gräsändernas roliga fötter, måsarnas skrän, bilar som fortfarande har dubbdäcken på, trasiga avgassystem, hålögda småbarnsföräldrar, pensionärer som håller varandra i handen, pensionärer som håller sin rollator i handen, täcke som skakas från balkong, trasigt ölglas utanför dagsstängd nattklubb, T’s favoritkorvreklam, det dåliga skicket på mig och mina kläder, mitellan på mannen som väntar på bussen vid sjukhusets hållplats.
Och så vidare.
Fler såna dagar tack!
