För en tid sen bodde jag i Borås. Där var jag ibland och tittade på stadens stolta hockeylag, BHC, Borås HC. BHC spelade då i division I.
BHC’s matcher ramades in som division I-matcher brukar göra. Knappt tusen på läktarna. Ideellt arbetande korvförsäljare. En femtilapp i inträde. Så kallt i ishallen att man måste köpa kaffe till korven för att inte frysa ihop totalt. Man hör skriken från spelarna därnere på isen. Till och med skären från skridskorna. En fattig hejaklack som snurrar på ett par ramsor. Rockwool som hålls uppe av ståltråd i taket, en matchklocka som med sina digitala glödlampssiffror var hypermodern 1981…
Det är faktiskt inte helt otroligt att detta BHC - i sin gamla islada - inom ett par veckor får ta emot Brynäs IF som bortalag i Kvalserien till Elitserien. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta…
Vissa böcker vill man inte ska ta slut. Bengt Ohlssons krönikesamling benke@swipnet.se
är en sån. Han är kanske mest känd för sin version av Söderbergs Dr Glas, Gregorius, men den tyckte jag var lite träig. I de korta DN-krönikorna skriver han däremot med vass och ofta mycket rolig och bitter penna. “På dass är endast det bästa gott nog” är mitt motto. Och Ohlssons krönikesamling är den ultimata dassboken, i mitt tycke. Ville bara säga det.
Såg Tom Alandh-dokumentären “Vi som överlevde Rågsved igår” (SVT).
Från en helg i självömkan (magsjuk) och glamour (tittade med blekt ansikte på Melodifestivalen) fördes jag med Alandhs hjälp in i en värld av större tankar, vackrare känslor.
Det låter kanske konstigt, men när jag såg de stackars Rågsvedarnas kamp mot drogmissbruket (ofta misslyckade kamper som det visade sig) blev jag glad. Glad över att väckas från min narcissistiska ömklighet, och från en tillvaro som på senare tid alltför ofta kretsat kring ytlighetsknarkande tv-program som Melodifestivalen.
Jag blev plötsligt tacksam över vad jag har, och har fått mig tilldelat i det här livet. Jorden hade inte behövt snurrat mycket konstigare för att jag skulle ha kunnat varit en av de där olycksaliga från Rågsved. Den ynnesten borde jag värdera mer. Och oftare.
Jag börjar närma mig de 40. Nåja, än fattas 2,5 år men av det tilltagande öronhåret att döma har jag redan blivit gubbe.
Förutom tilltagande generande hårväxt i öronen har också åldern fört med sig…kraftigare nysningar. Jo, så är det märkligt nog. Det är som att min kropp måste anstränga sig allt hårdare … eller … att jag med åren har samlat på mig såna lager med snor att det krävs formliga jordbävningar för att rensa däruppe.
Och nu kommer jag till den verkligt äckliga delen av detta inlägg: När jag i dessa dagar går igenom några dagars maginfluensa har jag lagt märke till en liten detalj, nämligen att mina kräkningar visst också blivit kraftigare med åren. De konvulsioner jag frambringade häromdagen över Gustavsbergsbussen måtte ha fått själva Himalaya att rubbas. Jag fick pusta en god stund efteråt innan jag kunde stappla mig till sängs.
Ändå känner jag mig lite stärkt av den urkraft min kropp verkar besitta, och besitta allt mer ju äldre jag blir. Som det verkar i alla fall.
Jag önskar bara att denna magnifika kraft kunde hjälpa mig med livets mer intellektuella sidor också.
