Mest symboliskt hade varit att inte skriva ett enda ord. Att bara lämna ett tomt fält. Som en meditativ punkt att fokusera och vinna kraft ur.
Men det blir inte mycket till blogg av en sån idé. Kanske hade det varit bättre med tystnad, men jag provar ett tag till. Ser om orden har betydelse, eller blott är lika pladdriga som de känns när de fortplantar sig i små vibrationer genom mina underarmar, passerar fingertopparna och etsar sig in i historiearkivet genom elektroniska impulser, bits och bytes.
Ture blåser bort heter en bok av Anna-Clara Tidholm. Den handlar om Ture och hunden Hej. Dom blåser bort. Jag känner att jag också är ute och blåser. Bort. För hem har jag ännu inte kommit efter disputationsäventyret för några veckor sen. Jag seglar omkring på en virvelvind i tillvaron just nu. Tankarna hinner aldrig lägga sig tillrätta. Min själ är rastlös och obeslutsam. Min kropp vankar omkring, har svårt att ta sig för.
Vadan och varthän?
Hösten var en komplett urladdning. På många sätt. Det måste väl vara okej att plåstra om sig en stund. Sitta still. Sitta och titta. Som Ture och hunden Hej i en annan bok av Anna-Clara Tidholm. Den heter Ture sitter och tittar
Finns det tid för att sitta och titta?
