februari 2008


I soffan:

Drar upp luvtröjans dragkedja. Känner omedelbart att det blir för varmt.

Drar ner dragkedjan.

Bestämmer mig för att ta av mig luvtröjan.

Sätter på mig luvtröjan igen. Nu är jag lagom varm tror jag.

Kliar mig i huvudet.

Sträcker mig efter en bok. Fiskar upp fjärrkontrollen till tv’n istället.

Fingrar på fjärrkontrollen utan att slå på tv’n.

Tänker att jag borde sätta på kaffe. Undrar om magen klarar mer kaffe. Tittar ner på min mage och med min lediga hand klappar jag lite på den. Som om jag frågade ifall den pallar mer kaffe.

Magen är svarslös.

Jag tolkar det som att den är okej med mer kaffe.

Lägger ifrån mig fjärrkontrollen, reser mig ur soffan och går för att sätta på kaffe.

Under tiden utanför vardagsrumsfönstret:

Ett godståg om 75 vagnar slamrar igenom Karlstad centralstation. Buss 604 från Deje manövrerar sig in på buss-stationen. Ett fyllo skriker från RIA. Någon rastar sin hund. Någon annan stod nyss framför ett godståg.

Jag guppar i ett mörkt hav. Ser stjärnorna därovanför och känner vattnets kyla, särskilt runt mina bara fotknölar.

Jag är naken och flyter på fläsket. Men några genmanipulerade sugfiskar retas med mig. Dom simmar förbi och nafsar lite lätt i nån av mina bilringar.  Men rätt vad det är suger någon tag i mig.

Suger ner mig. Långsamt sjunker jag. Men bara så mycket att min näsa guppar ömsom ovan som under vattenytan. Min blick blir otydlig av vattnet som rinner in i ögonen. Försöker blinka bort det, men nytt vatten fyller på. Stjärnorna på himlen blir till psykedeliska tomtebloss, hypnotiska trollspön.

Jag anar att jag är chanslös. Eller åtminstone maktlös. Havet är stort. Det hjälper inte att simma bort. Kan inte, fiskarna håller mig kvar.

Så ändå, plötsligt, ett uns av respit. Sugfisken släpper taget om mig, återgår till sitt stim som kretsar vidare kring mig.

I verkligheten är den där respiten något så världsligt som ett radhus i en kranskommun till Karlstad. Där ser jag ändå en framtid. Där ser jag en oas, hopp. Livsglädje rentav.  Bortanför metaforerna och symboliken vet jag nog faktiskt inte riktigt vad dom där sugfiskarna egentligen är för nåt. Jobbet? Barnen? Lägenheten? Karlstad? Bilprovningen? Jag själv? Mig själv?

Ja så är det. Jag är nog mitt största problem.

T, vår dotter och ögonsten,  är idag exakt två år och fyra månader. Hon har ett rikt inre liv och är en tänkande och inkännande varelse så liten hon är.

Det är mycket synd att hennes far, dvs undertecknad, inte bör smickras med sådana omdömen. Jag är istället en trögtänkt sengångare, som inte har vett nog att uppskatta den spröda balanasen i en tvåårings känsloliv.

Saken är den att personalen på T’s dagis en dag för ett par veckor sen glömde T utomhus efter en stunds lek på den inhägnade lekplatsen.  Dom glömde henne!!! Glömde!!!!!!!! Hon är två år gammal och en man kom och fick hjälpa henne in. Där stod hon och försökte öppna dörren men lyckades inte. Hon var förtvivlad. Men som T själv förklarade: “Fabor bäpa T” (en farbror hjälpte T).

Det värsta i den här historien är att det är först idag, ett par veckor senare, som jag rent kroppsligt och känslomässigt börjar reagera fullt ut på personalens slarv. Det är ju för F-N helt oförlåtligt att göra en sån sak som förskolelärare. Det borde inte kunna hända, det borde vara ännu osannolikare än Harrisburg. Ändå hände det, och personalen måste lastas, MÅSTE!!!

Men rev jag upp himmel och jord när en genererad lärare berättade vad som hänt? Lyfte jag luren till rektor och krävde avskedanden? Stod jag högröd i ansiktet och använde den ena välartikulerade svordomen efter den andra som slagträ i huvet på den personal som kanske traumatiserat min dotter för livet? Icke.

Istället var jag, som vanligt, förstående och konfliktundvikande. Sa ungefär: “Ojdå, stackars T…, va bra att du berättade det här.” (här la jag ändå band på mig, för jag var på väg att säga “ja, sånt kan ju hända”, men det insåg jag  faktiskt redan då att det kan det inte!).

Jag är en mycket inkännande person. Det är bara jävligt synd att jag tydligen känner mer med en inkompetent personal på T’s dagis, än vad jag har förmåga att förstå vidden av att en tvååring blir lämnad ensam i en slaskvinterskitig rutschkana.

Jag kan bara hoppas att jag ändå lyckas lyssna till, och förstå, T’s subtila sätt att bearbeta händelsen. Och hoppas att jag reagerar mer instinktivt till T’s försvar nästa gång hon blir utsatt för något. Det förtjänar hon.

Idag körde jag Karlstad-Göteborg tur och retur med vår gamla bensinbil. Ödesdigert för miljön.

Men renande för mig. För jag har nämligen befriat mig från en arbetsplats. Likt en mus smög jag mig in om söndagen, när råttorna lämnat skeppet. När de återvänder i morgon kommer de att finna tomhet, där förut jag spridit gamman, glädje och visdom…

När min plats nu tömts från mina små planscher och personligheter inbillar jag mig att alla gamla kollegor kommer att fatta hur meningslös tillvaron är utan mig. Unisont kommer de att ringa och sakna, och via högtalartelefonen kommer jag att meddela att jag inte alls saknar dem.

Nä, ingen kommer förmodligen ens att märka att jag tömt mitt rum. Men skitsamma. För mig var det otroligt skönt och befriande att få kasta buntvis med papper till återvinningen, att lämna använda gamla pärmar, att se väggarna rensas från pynt och påminnelselappar.

Jag är klar med Göteborg nu. Visst kommer jag att hälsa på. Men jag är rädd att mina visiter kommer att bli ganska odrägliga. För jag kommer nog att bete mig som när man hälsar på en sjukling på lasarett; med ett tillgjort välmenande leende som egentligen mest signalerar glädje över att få vara den som hälsar på, och inte den som är inneboende.

Vi stretar på vi människor. Liten som stor.

Vår S, snart sex månader, övar sig på att sitta. I alla fall vissa dagar. Då kan han vara inne i riktiga sittstim. Dvs han kan sitta i en minut i streck utan att falla.

Andra dagar sitter han inte alls. Då tränar han på att falla.

Att öva sig på att falla är väl en lektion man inte bör skolka ifrån, eller va Björklund? (för under din regim är det väl fler och fler som kommer att falla?)

“Va konstiga dom är!” säger den främlingsrädde

“Va annorlunda dom är!” säger mångkulturalisten

“Va häftiga dom är!” säger interkulturalisten/mångfaldsbejakaren

“Va, vilka dom?” säger jag.

I “doms” ögon är vi “dom”, i våra ögon är dom “dom”. Med så mycket “dom” måste vi alla vara “dom”, och då behövs väl inte det ordet längre? Kan vi inte skippa “dom” och istället börja se oss människor, oss alla, som den amorfa kökkenmödding vi väl ändå mest är. Oformliga degklumpar som gelear omkring på Jorden några år. Vi är embryon som aldrig slutar förändras, rymdstoft som aldrig slutar finnas. Vi är ett, ett är allt.

Astronomerna pratar om konstiga, svårförklarliga fenonomen som “singulariteter”. Är det inte just precis vad vi är, eller är del av? En singularitet? Konstiga o svårförklarliga. Jag tror (på) det.  Jag tror inte på vi-dom.

Idag vann vi en budgivning på ett radhus!

Jovisst, nu kliver jag in i vuxenvärlden på riktigt. Radhus, bottenlån, amorteringshastighet, fastighetsavgift, luftvärmepump, renhållningsavgift, samfällighet… Ny värld, nytt språk. Inte så sexigt kanske, men f-n vad glad jag är!

Och anledningen till min glädje är att vi slipper: Gnissel från godståg; accelerationsgas från värmländska Volvo “fjorton-tvåor” (så kallade vi raggar-142:orna när jag var 18, hade själv en, men i Gästrikland) med hål i avgassystemet; tomgångsbrummande linjebussar som spyr ut diesel precis nedanför barnrummet; snabbmatskedjornas lockelser; skrålen från de psyksjuka, drogabstinenta eller bara ungdomliga struparna som passerar vår ytterdörr lite då och då; skadegörelsen i garaget; spionerande tanten som idkar förhörsmetoder i hissen; knäppa dagiset som glömmer vår dotter (2 år) ensam ute (man vill inte höra sin dotter säga med gråtig stämma “en farbror hjälpte mig”, pedofildebatten har förstört mig) …

Istället får vi, när vi har flyttat till vårt radhus, det här: Småstadsliv (mindre än Karlstad, så litet att jag inte vill säga ortens namn än); varsitt rum till barnen; billigare boende; veranda med grillplats; gräsplätt; skog; jättebalkong; elljusspår “runt-hörnet”; fågelkvitter; egen tvättstuga; nyrenoverat kök med spishäll (äntligen!!!); helkaklat badrum (äntligen!) …

Ja, och så får vi ju grannar vars gräsmatta vi kommer att avundas, och vi kommer att känna dessa grannars föraktfulla grimaser bakom våra ryggar när de betraktar vår bil, eller vår sons rosa jacka. Allt sånt godis får man ju gratis med radhuslivet. Köper man Gott & Blandat får man hacka i sig tråklakritsen också.

Wherever I lay my hat that´s my home… Nu ska hattjäveln få ligga still ett tag är det tänkt.

Man inbillar sig möjligen att en akademisk doktor borde ha något innanför pannbenet. Man inbillar sig kanske till och med att denna akademiska doktor borde ha ett visst mått av bildning.

Om denna doktor dessutom visar sig vara tvåbarnsfar inbillar man sig kanske att han dessutom har ett visst mått av livserfarenhet.

Pytt, säger jag som kan benämna mig både det ena och det andra. Som doktor blir man insnöad på sitt ämne och som (småbarns)far blir det mest snömodd av hela tankeverksamheten. I som här inträden, låten hoppet … och bildningen fara…

Mest symboliskt hade varit att inte skriva ett enda ord. Att bara lämna ett tomt fält. Som en meditativ punkt att fokusera och vinna kraft ur.

Men det blir inte mycket till blogg av en sån idé. Kanske hade det varit bättre med tystnad, men jag provar ett tag till. Ser om orden har betydelse, eller blott är lika pladdriga som de känns när de fortplantar sig i små vibrationer genom mina underarmar, passerar fingertopparna och etsar sig in i historiearkivet genom elektroniska impulser, bits och bytes.

Ture blåser bort heter en bok av Anna-Clara Tidholm.  Den handlar om Ture och hunden Hej. Dom blåser bort. Jag känner att jag också är ute och blåser. Bort. För hem har jag ännu inte kommit efter disputationsäventyret för några veckor sen.  Jag seglar omkring på en virvelvind i tillvaron just nu. Tankarna hinner aldrig lägga sig tillrätta. Min själ är rastlös och obeslutsam. Min kropp vankar omkring, har svårt att ta sig för.

Vadan och varthän?

Hösten var en komplett urladdning. På många sätt. Det måste väl vara okej att plåstra om sig en stund. Sitta still. Sitta och titta. Som Ture och hunden Hej i en annan bok av Anna-Clara Tidholm. Den heter Ture sitter och tittar

Finns det tid för att sitta och titta?