Just nu får vi inte andas, min fru H och jag. Barnen har svårt att sova båda två. Dag som natt. Nätterna blir ständigt avbrutna av små tassande steg från 2-åringen, och gnörglande efter ständigt mer bröst från 4-månadersingen.
Det känns som att jag är pappa precis hela tiden. Inte ens på toa får jag vara ifred.
Men.
När lilla T och jag nu ikväll kämpat i två timmar med att försöka få henne att sova reste sig plötsligt T från liggande, gav mig en kram och sa: “Älskar pappa!”
Vem behöver sova?
