Brainwash

Jag återkommer efter nyår. Ha det riktigt gott!

//M

Min pappa använder ett i mina ögon lustigt uttryckssätt. Han kan säga tex: “Elgiganten reklamerar för USB-minnen” (fiktivt exempel då min far skiter i USB-minnen). Vad han menar är alltså att Elgiganten gör reklam för USB-minnen.

Jag vet inte om det går att använda “reklamera” som pappa gör, möjligen är det ett ålderdomligt sätt att använda ordet. I vilket fall har det fått mig att fundera över det märkliga att två så närliggande ord “reklam” och “reklamera” kan ha så totalt motsatt laddning. Ja, om min pappa har rätt kan t.o.m samma ord användes både som något positivt och negativt. Vi lever i en reklam-era där någon kan reklamera för det vi sedan reklamerar.

Kanske är det den yttersta symbolen för det kapitalistiska slit o slängsamhälle vi lever i. “Köp gärna det här USB-minnet, var säker på att det inte kommer att hålla särskilt länge, vi gör reklam, ni reklamerar”. I konsumismens tidevarv är alla som handlar viktiga. Några producerar skit, andra köper den och har rätt att klaga. MEN…

…så länge vi tror att rätten att reklamera är att ha MAKT och INFLYTANDE kommer världen att fortsätta att barka åt helvete. Att klaga på varor ifrågasätter inte konsumismen/kapitalismen som system. Tvärtom, varje gång vi klagar upprätthåller vi snällt vår roll som konsumenter. Vi driver på kapitalismen med vår kritik. Vi kan få den att bli “grönare”, “jämställdare” och “rättvisare” (läs: mindre skitig, en gnutta mindre förtryckande och orättvis), men…

…så länge grundbulten i kapitalismen är tillväxt kommer utsugningen av jorden (och dess människor) att bestå.

PS. Nu fick jag tag i en ordbok. Pappa har såklart rätt. Allt sjutton kan man reklamera för USB-minnen. Frågan är dock om man borde göra det… DS.

Jag stod med lilla T på armen i natt. Väntade på att vällingen skulle mikra färdigt. Tunnelseende räknade jag ner sekunderna på mikroklockan. Nitton, arton, sjutton, sexton, ja ni fattar.

Plötsligt genomfors jag av en enorm trötthet. Ja, trött var jag redan, det var trots allt mitt i natten. Men det här var en annan, själslig trötthet. Det var som att jag verkligen blev fysiskt och psykiskt medveten om tidens gång. Om hur jag blir lite äldre, för varje sekund som går.  I allt sämre kondition, allt närmare döden. När tiden runnit ut…

Och jag insåg hur mentalt förödande det skulle vara om man verkligen i varje sekund var medveten om att tiden faktiskt tickar framåt. Framåt mot slutet.

Det var T’s fel att jag började tänka på tiden. Men det var också hennes förtjänst att jag glömde den, så snart hon satt i mitt knä och sörplade på vällingen.

Lång utandning.

Nu har jag vaknat från min zombietillvaro igen. Avhandlingen skickad till tryck. Barn och fru friska igen, arbetsbelastningen har gått från 200% till mer anständiga 10%. Typ. “Jag glider och jazzar och svävar smått fram, jag lallar och lullar och ser att jag hann”.

Blodet har åter börjat strömma i mina ådror, och kanske, bara kanske, kommer jag att ha nåt vettigt att säga på den här bloggen framöver. Måste dock återhämta mig lite mer först.

Puh, puh, puh.