Nu har jag haft taskig ekonomi så pass länge att jag snart blivit buddist.
Satt och fikade och läste lite i en köpkyrka här i stan idag. När jag svept det sista av kaffet och slaget igen pärmarna på boken, bestämde jag mig för att göra en liten affärsspotting.
Jag har trängtat länge efter ny mobiltelefon. Automatiskt styrdes mina steg mot telefonförsäljningsstället. Jag höll i några modeller. Lät fingrarna långsamt smeka över knapparna. Tryckte försiktigt, vägde luren i handen. Insåg att den vägde lätt telefonen. Alltför lätt. Något var fel. Jag insåg plötsligt hur telefonen utgjorde ingenting för mig. Jag ville inte ha den, fast min kropps invanda rörelser tydde på att jag ville det. Kroppen hade inte fattat den sanning mitt undermedvetna redan hade tröttnat på: Jag behöver inte den där jävla prylen!
(och nu undrar jag bara om jag kommer att resonera på samma sätt, om jag till äventyrs får en bunt pengar nån dag i en avlägsen framtid)
