Jag flyttade hemifrån till egen lägenhet 1990, 19 år gammal. Jag hade längtat efter att få eget, stå på egna ben, rå mig själv och mina pinaler. Och. Ostört. Kunna göra blandband.
Det blev många blandband de där första åren med egen bostad. Sen köpte jag sent omsider en CD, och sakta men säkert föll blandbandstraditionen bort. Blev av någon anledning inte lika kul att föra över från CD till kassett, som från LP eller radio.
Idag, i alla fall det här ögonblicket, längtar jag hysteriskt tillbaks till den där tiden när mina världsliga problem verkade sträcka sig till att hitta en perfekt avslutningslåt på bandet med “laid-back”-musik. Nånting av Sade kanske?
Det blir inte mycket Sade längre. Några blandband blir det inte alls.
Två uttryck, en innebörd?
“Marknaden vill”
“Nattfrost”
Jag tänkte skala en banan.
Det blev inte så.
Hösten kom tidigt i år.
Dagisssnoret också.
Det välbekanta är en befrielse.
Idag har varit en överjävlig dag. Först undervisade jag mellan 8-14, utan rast (studenterna fick rast, inte jag…). Sedan fick jag en respit i universitetsfiket, en macka och Stefan Holm-rivning. Hem sen. Två barn. Två barn.
Äh, va f-n, jag hade tänkt gnälla vidare här på barnen. Att dom inte vill sova (när jag vill att dom ska sova), att dom inte äter som dom ska (som jag tycker dom ska äta). Men ska man gnälla på en tvååring och en liten parvel på en knapp vecka? Det är ju jag som är problemet, så är det. Fy dig M, som ordnar din tillvaro så att du låter det gå ut över barnen. Du har inte förtjänat att vara förälder, skäms och vet hut!
*skamset drar jag mig undan och säger godnatt*
S, vårt alldeles nya fina barn, är ingen fågelunge. 3,5 kilo o 51 cm får väl anses helt vanligt. Men när man i vanliga fall släpar runt på en tolvkilos”bjässe” till tvååring, känns S så liten och skör vid en jämförelse. Som en liten fågelunge man vill vårda ömt. Han är en människa, han är ny i världen (kom 23/8). Jag ska försiktigt visa honom den.
Jaha. För tredje natten i rad skriver jag avhandling till efter två.
Ibland får man frågan om man är en kvälls- eller morgonmänniska. Jag tror inte att folk ÄR vare sig det ena eller det andra. Vi BLIR det ena eller andra, och det kan förändras. Själv har jag skiftat mellan att digga morgnar och kvällar omväxlande i mitt liv. Och det beror på hur min livssituation ser ut. Nu måste jag mangla nätter för att hinna färdigt med bokhelvetet, och följaktligen har min kropp ställt om sig. För någon månad sen kunde jag knappt hålla mig vaken till 23. Nu är jag som piggast runt 01-snåret. För någon månad sen studsade jag upp klockan sju. Nu krävs tre koppar kaffe, en tokpigg dotter, och en tolerant hustru, för att jag över huvud taget ska kunna släpa mig upp vid åtta.
Människor förändras, människor är föränderliga. Jag gillar det. (Även om jag inte alltid gillar omständigheterna till varför man måste hålla sig vaken)
T fick en sen middagslur idag. När vi väckte henne var hon gnällig, behövde uppenbarligen sova mer. Men då visste vi att det inte skulle bli någon nattsömn, så hon fick allt komma upp.
Och då inträffade något unikt när det gäller T. Hon ville MYSA! T vill nästan aldrig mysa annars. Hon har ingen ro att ligga och slappa, det ska hända grejer, nya grejer, hela tiden. Men inte nu. Nu låg jag i soffan och hon låg mot mitt bröst. Och så låg vi en lång stund, säkert i tre minuter. Lyssnade på varandras andhämtning, kände varandras dåliga andedräkt. Min av kaffe och snus, hennes av den något unkna gummilukt som kommer från en välanvänd napp. Lite äckliga båda två, men gud så mysigt det var! Tror jag T tyckte också faktiskt.
Jag sitter och försöker skriva föreläsningar som jag ska ha för stackars studenter om ett par veckor.
Och plötsligt står det klart för mig vad det största problemet med att föreläsa är: Det stora problemet är inte att komma på vad man ska säga. Det STORA problemet är istället att rensa bort alla dåliga varianter av det jag faktiskt vill säga. Å ena sidan handlar det om att försöka lista ut alla möjliga tolkningar som studenterna kan göra av varje enskilt ord, för att de inte ska börja tänka i oönskade banor. Å andra sidan måste jag lista ut vart varje enskild formulering leder mig själv i föreläsningen. Följer B verkligen av A, men om B (som funkar med A) formuleras som B, kan jag verkligen säga C då? Och om jag måste omformulera C, säger jag verkligen det jag VILL säga då?
Ja, det där med att försöka kontrollera studenterna är förstås nonsens. Av vissa kursutvärderingar att döma, skulle man kunna tro att mina studenter varit på helt olika föreläsningar. Oavsett vad jag säger har dom ju att brottas med sina egna föreställningar och erfarenheter. Går inte att kontrollera.
Men ändå, jag kan ju inte ställa mig och säga bajs i två timmar och tro att dom ska ha lärt sig nånting. Annat än bajs i alla fall. Men ibland blir jag frustrerad och tänker att det kanske är gott nog. Bajs alltså. (Och nu undrar jag hur många perverts som kommer att hitta den här sidan, jag hoppas verkligen att dom blir besvikna).
I mitt förra inlägg försvarade jag stenhårt Kina-OS. Borde väl ha fattat att jag inte skulle ha gått ut så hårt.
Amnesty har kunnat visa hur förtrycket har ökat i Kina, SOM EN DIREKT FÖLJD AV OS. Dessutom vet jag inte hur många arbetare som dött i de många arenabyggena…
Nu kan jag bara hoppas, att några av de positiva förändringar som jag ändå hoppas kan komma av Kina-OS, slår in.
