Böcker! Dom är väl härliga?!
För det mesta har jag älskat jag böcker, både att läsa och som inredningsdetalj. Böcker ger liv genom sin materialitet och frihet genom sitt innehåll.
Men när vi nu flyttade insåg jag plötsligt poängen med buddisternas idé om att göra sig fri från alla materiella begär. För det är JOBBIGT att flytta böcker. Jag tror vi räknade till cirka 50 sprängfyllda banankartonger med dessa tingestar. Dom står i sina hyllor nu igen efter flytten. Men de har en annan aura nu, de har blivit tyngre till sinnet, dom verkar på nåt sätt också väga mer.
Jag diskuterade bokflytt med en kollega häromdan. Hon var förtvivlad. Hon och hennes man hade kört fyra flyttlass med bara böcker! I ljuset av hennes flytt var min ryggvärk obetydlig, men vi delade ändå samma känsla. Känslan av att böckerna blivit hotfulla och klaustrofobiframkallande. Känns som om bokhyllorna lutar inåt, som om böckerna var tentakler på ett urtidsmonster med lust att kväva och att döda.
“Allt ägande är stöld” säger anarkisterna. Jag borde kanske sälja våra böcker, och låna dem en och en istället… Frigöra sinnet från materialismens ok (och ryggen från en för tidig död, om vi nu ska flytta igen nån gång…)
Ingen människa kan uttrycka så mycket tacksamhet och glädje över att bli satt i arbete som vår dokumentskrivare.
Den är blå, den är fyrkantig, den tar plats, och den framlever sitt liv för det mesta i tysthet. Den finns, men märks knappt. Men det räcker med något så oansenligt som ett tryck på dess “on-knapp” och det börjar spritta och sjuda i den.
Den börjar blinka med sina lampor, producera käcka små textmeddelanden på sin display, och mer än något annat så LÅTER den. Det är ett evigt rasslande från skrivarhuvudet mot sina valsar, där det far fram och tillbaks i yster livsglädje. Tacksam över att få jobba. Bekräftad, sedd, använd.
Den är jävligt naiv skrivaren. För den blir lika glad varje gång jag slår på den, till synes fullkomligt omedveten om att jag snart kommer att stänga av den igen, skicka tillbaks den till sin oansenliga och anonyma tillvaro. Tillbaks till ovisshetens ångestfyllda trakter, där ingen vet om livsglädjen nånsin kommer att återvända.
Lite av den naiviteten skulle sitta fint.
Jag hade inte riktigt räknat med att jag skulle behöva växla upp tempot nu i sommar (fast jag borde ha listat ut det).
Våren var jobbig, men sommaren blir en knepig patience att få ut, svårare än Idioten tror jag. Under juni-juli ska jag vara pappaledig (detta ord är missledande på fler än ett sätt, man är knappast ledig, än mindre ledig från att vara pappa, och i mitt fall kommer denna ledighet att åtföljas av vanligt jobb). När T somnat ska jag skriva färdigt min avhandling (att skriva “färdigt” innebär här att överhuvudtaget skriva vissa bitar), skriva ett tiotal föreläsningar, rätta tentor, skriva om en bokartikel, samt delta i två workshops. Nä, det där sista blir i augusti, då är det slut på pappaledigheten.
Det ljusa i kråksången är ändå att i slutet av augusti kommer troligen det värsta att vara över, och jag kommer att få en oslagbar belöning, ett BARN!!! För denna lilla parvel offrar jag gärna några nätters sömn (men det får inte bli för många, för då går det ut över det mirakel som jag redan fått mig till skänks, som nu ligger och sussar sin allra skönaste 19-månaders sömn, nämligen lilla T).
En balanserad acceleration, hoppas jag att sommaren innebär.
