Jaha, efter mycket värk i båda mina klena biceps är vi nu uppackade i Värmland.
Det har varit en slitig, omtumlande men rolig vecka.
De flesta som frågat om flytten har undrat: “Jaha, har ni fått jobb där, eller?” När vi svarat “nej” på den frågan, har många sett ut som frågetecken, och jag har känt hur de idiotförklarat oss. Hur kan man flytta FRÅN jobbet? Tja, vi satte helt enkelt familjen i första rummet. Kände att både T och vi borde ha större kontakt med släkt och vänner.
I Borås levde vi princip utan nätverk alls, varken familj eller vänner. Och även om vi klarade oss ganska bra, är livet fattigare utan en större social samvaro. Hellre arbetslös än socio-lös. Lättare ordna jobb än nya vänner och familj, tänkte vi ungefär.
Och faktiskt. När jag efter viss möda fått igång bredbandet hade jag ett jobberbjudande som väntade i mailen! Visserligen bara 20%, men ändå. Jag har fått in en fot, det brukar ju vara det svåraste. För mig blev det hur som helst en bekräftelse på att vi inte tänkt helt koko.
Det blir nog bra det här, livet i Karlstad. Hoppas det. Tror det.
Med tilltagande pirr i magen har det nu blivit dags att rycka upp rötterna.
Från Borås till Karlstad, från västgötska till värmländska, från Elfsborg till Färjestad, från knallar till Sola i Karlstad, från Viskan till Klarälven, från Öresjö till Vänern, från förort till centralort, från högskolestad till universitetsstad, från… ett liv till ett annat. Vi flyttar alltså, hela familjen.
På tisdag går flyttlasset och gud vet när vi har bredbandet uppkopplat igen. Förr eller senare räknar jag dock med att återkomma i detta forum.
Tills dess, allt gott till er som tittar förbi ibland. //M
Jag tror inte på modeller. Freud tänkte att barnet hade faser (anala, orala osv) och Piaget tänkte att barnet utvecklades i stadier (och ungefär där slutar min kunskap om dessa gentlemän…).
För mig är det där ett fyrkantigt sätt att rama in det mänskliga, jag tror (och hoppas) att vi är mer komplexa och mindre förutsägbara än så.
Ändå har jag börjat utveckla min egen teori om “steg” i T’s utveckling. För med henne känns det som den där liknelsen med ketchupflaskan. Först händer det ingenting på ett bra tag, sen vaknar hon en morgon och har hoppat ur ett skal och in i ett annat.
En signal på att hon går igenom en metamorfos är när hon sover dåligt. Inbillar jag mig i alla fall. Ibland har hon perioder när hon gnörkar och vrider sig, gnäller och vaknar, behöver välling och tröst. Och när den perioden är slut fattar hon sånt hon inte fattat förut, kan uttrycka sånt hon inte kunnat förut, gör sånt hon inte kunnat förut. Från en dag till annan lärde hon sig klättra. Från en dag till annan fattade hon grejen med kritor (bättre att rita med än att äta). Osv.
Hon utvecklas stegvis, eller språngvis kanske. Och det var väl förresten vad Darwin trodde om evolutionen också?
Jag gillar inte modeller, men dom är ganska sköna att tänka med ibland. Förklarar liksom världen för en. Så enkelt, så förföriskt, så farligt. För vad blir min föräldraroll om jag börjar tro att T’s utveckling vore predestinerad?
Såg filmen med ovanstående titel igår. Den handlar om McCarthy-eran i USA på 50-talet, när landet präglades av kommunistsskräck, och om hur få vågade kritisera den aggressive senatorn som gick i bräschen för att hitta “kommunistförrädare”.
Filmen handlar om hur CBS nyhetsredaktion gick emot senatorn och kritiserade den rättsvidrighet varmed han verkade, och varmed amerikanska medborgare förföljdes. Den säger något om samhälls- och medieklimatet då, men handlar lika mycket om hur det är idag i USA där TV-mediets nyhetsjournalistik saknar kritisk udd, och mest strävar efter att underhålla, och går kapitalismens ärenden.
Filmen fick mig att tänka på mitt år i USA för drygt tio år sedan. Det finns kanaler i USA som står för mer av samhällskritik och politisk ådra. Problemet är bara att få har dessa kanaler, de ingår inte i det vanliga kabelutbudet. Där vi bodde hade vi ungefär 15 kanaler., alla med egen nyhetsrapportering. Vid den tiden var den stora nyheten O.J Simpson. Och det var helt fascinerande att se hur sensationslysten och ytlig rapporteringen var i alla kanaler. Nyheterna är populära och avbryts hela tiden av reklam, vilket gör att programmen formatteras extremt hårt, allt ska fångas i glättiga one-liners för att inte tittarna ska försvinna.
Minns hur jag zappade mellan alla kanalerna som visade samma bilder av samma rättegångssal, och hur jag greps av känslan av att jag aldrig egentligen fick veta nånting.
Av extramaterialet till filmen förstod jag att utvecklingen av tv-mediet i USA fortsätter att gå åt fel håll. Frågan är hur länge detta kan fortgå.
Är det inte dags att Ryssland kommer in i matchen? Ni är inte längre Sovjet. Balt-länderna tillhör er inte längre. De är inte ens era satellitstater. Sluta gnäll på flytten av den där statyn. Sluta slå på svenska ambassdörer, så får man inte göra!
