T var på 18-månaderskontroll på BVC idag.
Som vanligt kollas längd, vikt och huvudmått. Men nu börjar det också smyga sig in andra fomrer av kontrollpunkter.
Kan T använda kritor? Kan T bygga med klossar? Kan T hitta en sak som hon sett som göms under ett papper?
Poängen, antar jag, är att kolla att finmotorik och förståndet är okej. Fine.
Men samtidigt. Ett barn som är van att leka med kritor, och som tycker om det, lär förmodligen klara den detaljen bättre än till exempel T, som hittills varit rätt ointresserad av sånt. Klossar gillar hon däremot, och hon staplade raskt en hög stapel, allt till sköterskans imponerade utrop. Och jo, hon hittade den där gömda saken.
Själv kände jag mig kränkt. Å mina vägnar, och å T’s vägnar. Jag vill inte att det ska göras experiment på T, fan vad elakt att LÅTSAS leka med ett barn, för att sedan rycka undan prylarna. Visst, kolla att motoriken funkar, men häng med ut i väntrummet då, och se hur hon agerar där, istället för att fejkleka med henne. Och själv kände jag mig bedömd som förälder. Det var ju inte bara motoriken som kollades, utan det kollades om jag unnat mitt barn att få leka med kritor och klossar, dessa normalitetens byggstenar. Leksaker är en klassfråga för h-e. Klart att barnet som lekt med kottkor och pinnar hela sitt liv inte svarar lika bra på experiment med prylar som de aldrig sett. Vad kommer BVC att kolla när T blir 5, om hon kan spela World of Warcraft?
BVC är en mycket bra och viktig institution i samhället. Men de har också en jävla makt över osäkra föräldrar. Experter lär oss vad som är “rätt” sätt att tänka och handla, och de kan vara svåra att värja sig emot.
PS. Det värsta av allt var förstås att jag blev STOLT som en tupp när sköterskan berömde T för sitt klosstorn. T ska inte behöva prestera för att jag ska bli stolt över henne, och det ska definitivt inte vara en maktfullkomlig BVC-sköterska som ska ge mig såna känslor, hon bestämmer ta mej sjutton inte när mitt barn är “normalt” eller “duktigt”. DS.
