Brainwash

Jag tror snart att min hjärna sprängs, men innan dess lägger nog kroppen av.

På sistone har jag börjat bygga upp en gedigen nervositet inför allt som komma skall. Känner mig otillräcklig och otillräckligt förberedd på allt det nya.

Flytt till Värmland om en månad, till en lägenhet vi inte ens sett och ett liv som är svårt att förnimma. Slutseminarium på avhandlingen om en månad. Ny bäbis som kommer i augusti, och så disputationen i november. Och med disputationen som närmar sig alltmer börjar jag också oroa mig över vad jag ska göra när jag blir stor. Vad händer sen då?

Nervositeten för dessa framtida händelser börjar nu ta sig fysiska uttryck. I går hade min högra kroppshalva bestämt sig för att strejka. Inte i en gemensamt organiserad strejkaktion, utan det var mer spridda punktinsatser från olika kroppsdelar. En diffus och stötvis värk kom från nyckelbenet av alla ställen (en kroppsdel som ju annars brukar vara en foglig sälle), ackompanjerades med livliga hugg i magen och i sidan. Som små svärdsstötar från en mycket liten individ som ville mig illa, eller i alla fall retas lite. Idag har nyckelbenet lugnat sig. Men huggen i magen har organiserat sig med sidan, och har gjort färre men kraftfullare framstötar från flanken.

Nu är nog detta inte bara psykosomatiskt. I takt med att nervositeten ökar, bälger jag allt större mängder kaffe, stannar uppe för länge och sover för lite, och detta gör att jag blir mer sötsugen, så jag äter mer godis och kakor, vilket gör mig trött så jag tränar mindre, och har mindre ork när jag tränar, vilket gör att min nervositet aldrig får slappna av, vilket gör att jag dricker mer kaffe, stannar uppe för länge och sover för lite och… så vidare.

“Ta hand om mig!” ropar min kropp. Jag funderar på att gå den till mötes.

Så avgår han då, folkpartiledaren Lars Leijonborg. Inte direkt oväntat, men säkert sorgligt för landets alla imitatörer.

Den trolige ersättaren verkar bli skolministern Jan Björklund. Jag är grymt kluven inför honom som ersättare. Björklund har mer karisma (han gillar som gammal militär “hårda tag och raka rör”, pekar med hela handen), tydligare viljeinriktning, och mycket större genomslagskraft. Han “når ut” som det heter. Samtidigt är det väl också här han har en mängd brister. Han kan framstå som lite väl hårdför, och hans fyrkantiga människo-, kunskaps- och livssyn blir lätt genomskådad och patetisk.

Jag tror att han för Folkpartiet skulle vara en bättre (i meningen starkare) ledare än Leijonborg, men frågan är vad han skulle göra för Alliansen. En stor förtjänst med Leijonborg var ju att han lyckades kompromissa ihop Alliansen (vilket till viss del gick ut över hans egna parti, tror jag). Björklund däremot, verkar inte vara kompromissernas man, och en redan bräcklig Allians riskerar falla samman om han kliver på i ullstrumporna.

Och jag är kluven till Björklund som partiledare för att:

1) Risken är att han får ännu större genomslag för sina illa genomtänkta - men för vissa förföriska - förslag om mer “ordning och reda”, “hårdare tag” och “mer kunskapskontroller” i skolan. Skulle han dessutom bli utbildningsminister vågar jag inte tänka på hur han skulle förändra högskoleväsendet. Som humanist darrar jag, vi är nog lite för mycket “å ena sidan, å andra sidan” för att det ska passa hans enögda uppfattning om världen.

2) Å andra sidan skulle Björklund kunna innebära vattendroppen som får Alliansbägaren att trilla över redan innan mandatperioden är slut. Det vore fint med ett nyval som fick stopp på det galna systemskifte som dom håller på med.

Ja, jag ogillar Alliansregeringen starkt. Framförallt för deras hårda tag mot fattiga, och smeksamma inställning till dem med pengar. Men jag vet att det finns krafter inom Folkpartiet som står för en mer vänsterorienterad, mjukare liberalism. Jag skulle välkomna en sådan kandidat till partiledarposten. Jan Björklund representerar dock verkligen inte den linjen.

T var på 18-månaderskontroll på BVC idag.

Som vanligt kollas längd, vikt och huvudmått. Men nu börjar det också smyga sig in andra fomrer av kontrollpunkter.

Kan T använda kritor? Kan T bygga med klossar? Kan T hitta en sak som hon sett som göms under ett papper?

Poängen, antar jag, är att kolla att finmotorik och förståndet är okej. Fine.

Men samtidigt. Ett barn som är van att leka med kritor, och som tycker om det, lär förmodligen klara den detaljen bättre än till exempel T, som hittills varit rätt ointresserad av sånt. Klossar gillar hon däremot, och hon staplade raskt en hög stapel, allt till sköterskans imponerade utrop. Och jo, hon hittade den där gömda saken.

Själv kände jag mig kränkt. Å mina vägnar, och å T’s vägnar. Jag vill inte att det ska göras experiment på T, fan vad elakt att LÅTSAS leka med ett barn, för att sedan rycka undan prylarna. Visst, kolla att motoriken funkar, men häng med ut i väntrummet då, och se hur hon agerar där, istället för att fejkleka med henne. Och själv kände jag mig bedömd som förälder. Det var ju inte bara motoriken som kollades, utan det kollades om jag unnat mitt barn att få leka med kritor och klossar, dessa normalitetens byggstenar. Leksaker är en klassfråga för h-e. Klart att barnet som lekt med kottkor och pinnar hela sitt liv inte svarar lika bra på experiment med prylar som de aldrig sett. Vad kommer BVC att kolla när T blir 5, om hon kan spela World of Warcraft?

BVC är en mycket bra och viktig institution i samhället. Men de har också en jävla makt över osäkra föräldrar. Experter lär oss vad som är “rätt” sätt att tänka och handla, och de kan vara svåra att värja sig emot.

PS. Det värsta av allt var förstås att jag blev STOLT som en tupp när sköterskan berömde T för sitt klosstorn. T ska inte behöva prestera för att jag ska bli stolt över henne, och det ska definitivt inte vara en maktfullkomlig BVC-sköterska som ska ge mig såna känslor, hon bestämmer ta mej sjutton inte när mitt barn är “normalt” eller “duktigt”. DS.

En av huvudnyheterna nu ikväll var ännu en skolmassaker i USA. Denna gång på ett universitet i Virginia. Över 30 döda verkar det som, dödade av en ensam människa.

Ett av de mest tragiska argumenten som vapenlobbyn i USA använder för att försvara sin “naturrätt” att bära skjutvapen, är att “det är inte vapen som dödar, utan människor”.

Skolskjutningarna i USA borde väl bevisa dem om motsatsen. För hur skulle en ensam person bara försedd med knytnävar, eller möjligen ett basebollträ, hinna eller ha möjlighet att klubba ihjäl över tretti pers innan polisen kom eller innan han blev övermannad?

Eller ännu viktigare, om inte skjutvapnet fanns tillgängligt, skulle denna ensamme galning då ens överväga att försöka döda 30 pers? Är det inte själva tanken på att kunna döda någon, tanken på att få använda den där bössan som legat oanvänd så länge, som skapar begäret? Är det inte själva kombinationen “skjutvapen - labil person” som dödar? Ge vapnet dödstraff och våldsmannen vård, säger jag.

Jag såg i tidningen idag att Kina vill bli vänner med Japan.

Tänk om de kunde mena det. På riktigt.

Så har fotbollen dragit igång. Innan ens hockeysäsongen har avslutats. Eller, det konstiga är väl kanske att hockeyn håller på fortfarande, i all oändlighet verkar det.

Jag ska villigt erkänna att hockeyn roar mig mycket mer än fotboll, inte bara för att Brynäs är ett bättre lag än “mitt” fotbollslag, Gefle IF.

Jag tycker nämligen också att fotbollsallsvenskan känns hopplöst omodern och att den kräver otroligt hängivna supportrar för att klara att hålla intresset uppe.

Allsvenskan består av 26 futtiga omgångar. De “stackars” spelarna har knappt en match i veckan + några cupmatcher där dom kan kasta in reservlaget för att möta gärdsgårdsseriernas lag. Okej, hockeyn dödar intresset genom för många matcher, men fotbollen glömmer man ju bort för att dom aldrig spelar. Förra året klagade några fotbollstränare på “för många matcher”. VA? Inte ett enda svenskt lag kommer ju nånstans internationellt, inte kan väl en match i veckan vara ett för tätt schema, dom är ju elitidrottsmän!?

Men okej, för att man inte ska glömma bort att Allsvenskan pågår har man splittat omgångarna, så att det i princip är en match varje dag. Men effekten av detta är ju bara att inga andra matcher än de egna blir intressanta. Tabellen blir ständigt haltande, överblicken svår. Själv bor jag inte i “mitt” lags hemstad, så därför är det mest via text-tv eller sportradio som jag följer utvecklingen. Och där är ju tjusningen och en del av nervdallret att följa referaten från olika arenor, måljinglarna och ovissheten om det har hänt nåt i “min” match. Inte lyssnar jag till sportradion när den enda matchen som spelas är Gais-Hammarby, skittråkigt.

Nä, fotbollsallsvenskan är en grå sörja. Inte har man nåt slutspel heller. Om programmakarna har en j-a tur lever serien in i sista omgången, och möjligen kan det då bli lite dramatik, men det är så dags då.

Och så säsongen: Först spelar man en hel bunt matcher i svensk vår, det blir tjongfotboll av hela slanten (eller klagomål på det hemska konstgräset). Under sommaren har man mest ledigt, och sen blir det höstfotboll i regn och rusk och snålblåst. Endast växthuseffekten kan göra det spelschemat vettigt.

Jag är ingen vän av kapitalism och ekonomism. Men fotbollen skulle faktiskt tjäna på att bli lite mer affärsdriven. Borås Arena var den första nya fotbollsstadion på femtio år i Sverige! Helt otroligt. Hockeyn fattade ju galoppen tidigare, och alla Elitserieklubbar har nu nya arenor - billigare med hockeytempel men ändå… Om Sverige nånsin ska komma bort från den internationella korpligan behövs SATSNINGAR!!! Och dom måste vara genomgripande. I den mån klubbar satsar nu är det - med undantag för Elfsborg - halvhjärtade folkhemsvarianter av proffesionalism och affärsmässighet. Det krävs mer för att nå internationell toppklass.

Så nu har spytt färdigt. Till sist hoppas jag ändå på en sak, att Gefle IF klarar sig kvar en säsong till. Dom gör vad dom kan med dom medel dom har, och i en stad som inte har vett att uppskatta en så fin klubb, hockeyn förblindar tyvärr både pöbeln, politikerna och portmonnäerna i Gävle.

Graviditetsvecka 21. Vi var på MVC idag och lyssnade - för första gången - på pyttelilla B’s (arbetsnamn) hjärta.

Helikopterswooshandet fyllde rummet när mikrofonen trycktes mot H’s allt mer putande mage. 150 snabba slag per minut. 150 målmedvetna slag per minut. Jag anar redan att B är sin systers syskon, med en stark livslust och vilja.

150 slag, så mycket får jag inte upp min puls ens på träningscykeln.  Slö far ger ivriga barn, eller nåt…

Mitt förra inlägg var så dystert så jag får passa på att skriva nåt nu när jag är lite mer positiv till sinnes.

Vi har piggat på oss här i familjen nu. T har återvänt till sin älskade förskola, och det har gjort att jag kunnat fokusera lite mer på jobbet.

Och precis för några minuter sedan har jag skickat iväg en artikel som ska vara med i en kommande antologi. Är faktiskt riktigt nöjd med artikeln, och det har varit härligt att få slipa på detaljer och formuleringar in i det sista. Det var länge sedan jag hade tid att finlira, det är en skön känsla att lämna ifrån sig något som är åtminstone hyfsat genomjobbat.

Det är också stor skillnad att kunna jobba på dagen, i arbetsrummet (som också är T’s sovrum), med solen skinande utanför, jämfört med att häcka i vardagsrummet sent om natten med rödsprängda ögon.  I tankepauserna i skrivandet kan jag se ut på det vackra vädret, barnen som leker i lekparken, och på människor som solar sig på sina balkonger. Det ger arbetsro, harmoni och distraktion.

Ibland blir jag så distraherad att jag börjar blogga.