Jag lever under tidspress nu.
Och det värsta är att när jag nu som mest behöver få igång min kreativitet, springer jag mest runt i cirkelrunda hjulspår.
För varje varv jag springer sjunker jag djupare ner i sanden.
Jag springer fortare och fortare för att komma ur spåret, men det gör bara att jag sjunker djupare ner.
Jag behöver kreativitet för att överlista avgrunden till cirkel. Hitta på nåt nytt.
Men det enda jag kommer på är att jag måste springa fortare.
Min hjärna skenar.
Igår när jag kom hem med T upptäckte jag att ytterdörren var olåst. När jag klev in lyste lampor i flera rum.
Jag brukar alltid släcka och låsa när jag går hemifrån. Tycker det är viktigt. Ändå glömde jag.
Jag måste sluta springa. Jag måste hitta kreativiteten. Jag måste sluta leta den.
Efter att ha sett de tre första avsnitten i dokumentären om Göran Persson vill jag göra följande reflektioner:
- Han verkar vara lika bufflig och självtillräcklig som karikatyren av honom gjort gällande
- Det är synd om en person som så totalt identifierat sig med Partiet
- Det är synd om honom att han aldrig kunde lämna över till Anna Lindh
- Det är synd om Sverige att aldrig Anna Lindh fick chansen att ta över
- Det är synd om Mona Sahlin att behöva ta över ett så toppstyrt parti
- Samtidigt är det i det partiet som Sahlin kryssat sig till makten
- Att Sahlin nu börjar rensa i partitoppen är väl ett friskhetstecken?
Vi var ju överens min fru H och jag!
Lilla T (endast 17 månader gammal) skulle inte behöva växa upp med tv’n. När hon föddes tänkte vi att vi skulle skära ner på vårt tv-tittande, för att inte dra ner hennes oskyldiga liv i skiten.
Och vad händer?
Jo, hon råkar få se en del avBolibompa nån gång. Hon är ju “så söt” när hon jublar “ta-ta” (Bolibompa) när hon får se draken. Och man vill ju att hon ska vara glad (vilket hon iofs är nästan jämt ändå). Så det har blivit Bolibompa några fler gånger…
Och vad händer sen?
Jo, hon blir sjuk! Och nu är inte “ta-ta” ett glatt och tacksamt utrop när den där draken visar sig. Nu har T blivit en junkie! Hon kräver “ta-ta” från tidig morgon till läggdags. Och kräver hon inte det så kräver hon “ha-ha-hi-hi” vilket är hennes sätt att få discjockeyn att visa Lilla Spöket Laban på dvd, som obetänksamma föräldrar köpt åt henne, och som hon i sitt sjukdomstillstånd kan se om och om och om igen.
Och vad har då hänt? Jo, vi har förlorat henne! Hon har blivit en lika stor tv-knarkare som vi, om inte värre.
Och jag minns en av mina favoritplattor från när jag var 20: Hypocrisy is the Greatest Luxury med Disposable Heroes of Hiphoprisy som rappar: “Television, the Drug of the Nation, Breeding Ignorance and Feeding Radiation”…
Ack ja, vad månde bliva?
Första delen i dokumentären om Göran Persson visades ikväll.
Den var bra som tidsdokument. Inser att jag glömt bort precis lika mycket som jag trodde… Mindes inte ens att Carl Bildt kom tillbaks som partiledare i slutet på nittitalet, fick för mig att han blev kvar på Balkan, för att inte ploppa upp förrän förra året…
Den var bra som en inblick i det politiska spelet som förs bakom offentlighetens ljus.
Det var också bra att Fichtelius inte var så bra. Just därför var han så bra! Fichtelius har helt klart kommit Göran Persson för nära för att kunna ställa kritiska frågor, dom har blivit buddies. Men därigenom kändes det som att Persson kunde blomma ut i all sin rosiga prakt. Han var sig själv, och det blev än mer tydligt att Göran Persson verkligen LEVER bilden av sig själv. Någon “egentlig” person finns inte där bakom, han är helt hållet den politiska figur som han försökt hålla vid liv i så många år. Det var grymt intressant att se.
Samtidigt blev det också klart för mig hur otroligt långt avståndet är mellan mig och politikerna. Jag menar, Persson ville verkligen inte bli statsminister, men blir det ändå av partilojalitet och av maktbegär. Sådana drifter är mig obegripliga. Sådana drifter är skrämmande.
Det blir spännande att se nästa avsnitt i morgon.
Idag åkte Brynäs ur SM-slutspelet i ishockey.
En tomhet genomfar min kropp samtidigt som jag känner en stor lättnad. Nu kanske jag kan fokusera på sånt som faktiskt är viktigt i livet.
Min dotter och min fru till exempel… TACK för att ni står ut med mitt ohemult (bra läge för det ordet va H ;-)) stora sportintresse!!! Jag kommer hem nu.
Jag ser ung ut.
Jag har alltid gjort det. Led av det när jag var 15 och togs för 12, 20 och togs för 17, 25 och togs för 17…
Idag är jag 36, rusar mot 37. Idag fick jag visa leg på ICA när jag försökte köpa två folköl till hockeyn på tv.
En gång till, jag fick visa leg på ICA när jag skulle köpa folköl!!!
Klang och jubel, skål och hej. Tjofaderittan! Livet leker. Jag är ung! Vad stressar jag för, jag skulle ju kunna vara 17. Kanske är jag faktiskt så ung som jag känner mig…
PS. ICA har tydligen en policy att alla som misstänks vara under 30 ska visa leg. Den unge pojken som fick mina pengar trodde nog inte att jag var 17, men jag kände mig ändå hedrad att tas för pre-30-bastare. DS.
Den feministiska filosofen bell hooks (jo, hon ska visst ha små bokstäver) skriver i sin bok Teaching Community - A Pedagogy of Hope (2003):
“Whenever we love justice and stand on the side of justice we refuse simplistic binaries”
För mig är det en mening att trycka upp i ansiktet på Bush och alla hans gelikar. Den enkelt uppdelade världen, där allt är svart eller vitt, gott eller ont, fint eller fult, bra eller dåligt, dumt eller smart, kallt eller varmt, mjukt eller hårt… Den världen finns inte. Den finns inte.
Att förneka förenklande motsatspar är att å ena sidan tro på att världen går att förändra, och å andra sidan att ha ödmjukhet nog att inse att jag själv inte sitter på några slutgiltiga svar, och att ingen annan heller kan göra det.
Att våga vägra veta är att behålla barnets envetna nyfikenhet och ständiga strävan efter att veta mer. För det finns alltid mer att veta.
När Bush frågar: “Är ni med oss eller mot oss?” borde han förstås fråga: “Vilka är Vi och vilka är Ni, ska vi ta reda på det tillsammans?”
Den som verkligen älskar rättvisan vet att aldrig sluta ställa frågor. Där frågorna tar slut, tar nävarna vid…
Vad ska man egentligen tycka om Venezuelas president Hugo Chavez?
Kanske ska man inte tycka om en person som kallar FNs generalförsamling för “värdelös”
Samtidigt kan jag inte låta bli att sympatisera med en person som med en nästan Killing-gängsk ironi använder Bush retorik mot honom själv. Inför samma generalförsamling kallade han Bush för en “djävul” och sa att man fortfarande kände svavellukten från honom (Bush besökte FN dan innan).
Och nu verkar Chavez vara ute på korståg mot Bush, följer honom hack i häl genom Sydamerika.
Som sagt, jag vet inte om världen blir bättre av Chavez (risken är väl att det går åt det andra hållet), men hans retoriska käftsmällar mot Bush livar i alla fall upp min vardag. Alltid något.
Lilla T fick ett paket från Go’boken idag. Det innehöll två böcker och en musik-cd med barnvisor.
Den ena av böckerna hade knappar. När man trycker på dem hörs ljud av en snarkande mor, en visslande far, en sjungande farmor, samt hickande, nysande och skrattande barn. Ljuden ingår i en liten berättelse, men T sket i berättelsen och ville bara trycka på knapparna, särskilt på knappen med de skrattande barnen. Om och om igen.
Barnskratt är härliga, men när man hört samma mekaniska ljud upprepas femtielva gånger börjar det bli tröttsamt. Där satt vi, en trött far, med en nästan galet hängiven dotter i knät, till ljudet av syntetiska barnskratt.
Och det enda jag till slut kunde förnimma, där jag satt på randen till koma, var texten på batteriluckan under knapparna:
“Made in China”
Min sista tanke innan medvetslösheten slog mig var: Vad är vi en del av, T och jag?
Resan med T till Gävle var hektisk. Men rolig. Livet fortsätter nu i den andan.
Vi närmar oss flytt till Värmland med snabba steg, och jag närmar mig slutet på ett långt avhandlingsskrivande, ett slut som kommer alltför snabbt, jag är nämligen långt ifrån färdig… Och ungefär samtidigt som min avhandling ska vara färdig, så kommer vår lilla familj att bli en till.
Så, resfebern fortsätter. Ska alla pusselbitar falla på plats. På nåt märkligt sätt brukar dom ju göra det till slut. Får se vad det blir för krumbuktiga vägar som leder dit.
När jag snackade med en kompis häromdan sa han: “Va, mycket positivt det är i ditt liv just nu!”
Så hade jag själv faktiskt inte sett det! Nedgrottad i detaljer krälade jag på ett mentalt golv, och såg bara dammloppor, som ju bara blev synliga för att solen sken på dem. Tänk att vara totalt genomsyrad av ljus, och ändå bara se mörker. Tala om förblindad.
Men jag tror jag har rest mig nu, åtminstone upp till knästående. Resan fortsätter därifrån.
PS. Ytterligheterna står varandra nära. Jag fascineras över hur livet, i såna här hektiska perioder, snabbt pendlar mellan ljus och mörker. Inget är stabilt, alla känslor ständigt i rörelse, oförutsägbara. Det är kul, hemskt, spännande och jobbigt, allt på samma gång. DS.
