Brainwash

• Brynäs kunde börja vinna lite matcher
• Barack Obama och Hillary Clinton kunde bli USA’s språkrör till presidenter
• Den där långtradaren inte hade parkerat längs väg 288
• George W Bush åt en pepparkaka
• Regeringen kunde införa kunskapstester, ordnings- och moralbetyg på sig själv
• Danmark införde medborgarskapsprov även för infödda danskar
• Vapen inte fanns
• Pengar inte fanns
• Staket inte fanns
• Förkylningar inte fanns
• Internet inte fanns (eh…)
• FN var demokratiskt, rättvist och hade makt på riktigt
• Det fanns mer kärlek och mindre krig på jorden

Tänk om, tänk om man kunde tänka om…

Det är vinter. Det snöar. Det är kallt.

Jag är kass på mitt jobb.

Min dotter är sjuk och vill inte sova på nätterna.

Själv är jag otränad, äter osunt och går upp i vikt.

Och jag har en inflammation på ögat och en böld på ryggen.

Bilen håller på att falla i bitar.

Om några månader blir jag arbetslös.

Och ekonomin…

Jo, ja, jag har skrapat ihop en del som det går att misströsta över. Men inget av det här gör mig ett skit.

För idag sparkade det för första gången… Livet är det bästa lyckopillret och goaste snuttefilten, när livet känns jävligt.

Jag läste en artikel i senaste numret av “Föräldrar och barn” (3/07). Den handlade om ett par som valt att adoptera ett barn med en missbildning. Enligt tidningen har paret på olika adoptionsforum fått höra att de är “politiskt korrekta” och “präktiga” som adopterat ett skadat barn.

VA?!?!?! Om det faktiskt finns människor som hyser såna åsikter, och kanske tom väljer att INTE adoptera av rädsla för att vara “präktig”, då, då, då blir jag riktigt ledsen.

Jag har svårt att tro att någon förälder som går igenom den otroligt jobbiga process som en adoption är, skulle göra det av ett så futtigt skäl som att bli hyllade av omgivningen.

De som pratar om adoption av skadade barn som “politisk korrekthet”, måste vara i total avsaknad av inkännande, och har själva förmodligen lidit brist av ömhet och närhet i barndomen. Vilken cynism! Bah!

Idag var jag med om något mycket märkligt.

Vi håller på att skola in T på förskola. Idag skulle hon få vara där utan oss i två timmar. Lämningen gick bra, T grät i ett par sekunder när hon insåg att vi skulle gå, sen fick hon ögonen på nån leksak, och vi var bortglömda.

Min fru H och jag tog bilen ner på stan för att uträtta några ärenden, och det var när vi kom ner som den underliga känslan infann sig.

H och jag, ensamma, på tu man hand på stan… På sexton månader har vi haft barnvakt en gång, då vi firade smekdag efter vårt bröllop. Men nu var vi en helt vanlig dag nere på stan och fikade och undersökte affärer. Och det kändes… tomt, fel, faktiskt nästan brottsligt. Hur kan vi bara lämna det värdefullaste vi har till nästan okända vuxna? Men fan vad skönt! Oj älskling är det så där du ser ut, ville jag nästan ropa till H. Kändes plötsligt som om jag inte sett henne på dessa 16 månader, vår relation präglas så mycket av T’s närvaro nuförtiden.

Det var i alla fall mycket mysigt att få ett par timmar bara vi två, samtidigt som skuldkänslorna la en våt filt över det hela.

Jag antar att det är dags att börja vänja sig vid detta nu. Från och med nu kommer T aldrig mer att vara bara vår egen. Nu är hon institutionaliserad…

… och tyst det är i huset. Jag har jobbat intensivt i ett par timmar. Är nöjd med mitt skrivande, har verkligen haft tänkarkepsen på och kommit med en del smarta analyser. Tycker jag just nu i alla fall.

Är trött men orkar inte riktigt gå och lägga mig. Lyssnar på lägenheten. Det surrar svagt från kylskåpet, i övrigt tyst i lägenheten. Antar att fru, barn och katt (var katten hon nu tagit vägen) snusar sött som dom brukar. Hör dom i alla fall inte härifrån.

Bakom väggarna hörs svaga, men ibland plötsliga skvalp från vatten som forsar i osynliga ledningar. Några röster bryter igenom ibland, men jag hör inte vad dom säger.

Det är ovanligt tyst för att vara i det här hyreshuset. Vanligen har vi våra snälla grannar, vi kallar dom “familjen Klumpfot” som brukar dra igång en konsert vid pass 23, den brukar vara efter midnatt. Det är barnskrik (dom verkar ha barnkalas nästan varje kväll runt den här tiden, barnen är cirka 3-4 år gamla, helt obegripligt), jätteklamp av jättefötter, och förmanande föräldraröster. Sedan brukar barnen gråta en stund, innan det till slut blir tyst.

Jag föredrar “familjen Klumpfot” mot “familjen Barnmisshandlare” som bodde där förut. Dom, främst modern i familjen, var hysteriskt arg och elak mot sina små pojkar. De båda pojkarna var runt 4-årsåldern, och de hade fått ett litet syskon. Hela tiden fick de veta att de gjorde fel, att de skulle hålla sig ute för att inte störa (fick inte ens komma in för att kissa, vilket resulterade i att den något yngre av pojkarna kissade på sig i hissen, stackarn), att de var “dumma i huvudet” och annat trevligt.

Det var en plåga att höra dem, och en plåga att inse att jag var för svag för att konfrontera den där olycksaliga kvinnan och hennes man. Ja, förresten dom bor här i området fortfarande, en bit bort i nåt grannhus.

Kanske jag skulle utnyttja den kreativa känsla som bara midnattstimmens lugn kan skapa och konstruera en liten bajsbomb att ömt och kärleksfullt placera i deras brevlåda… Men, näe, förmodligen skulle väl de stackars pojkarna få ut för det också.

Jag får nog sova på saken.

Två kortisar:

1) Jag ville egentligen bara säga HURRA för den engelska serien Life on Mars (söndagar SVT2, 2120)! Den är helt fantastisk, och blir bara bättre och bättre. Och skulle handlingen till äventyrs sacka, så är soundtracket grymt coolt, idel ädel 70-talsmusik. Råkade få syn på en intressant kommentar till serien här, funkar som en bra ingång till serien om du missat den.

2) Och på tal om sånt jag läst, såg jag en mycket välformulerad diskussion kring Anna-Nicole Smiths person och öde, eller snarare om vad hennes öde säger om det samhälle vi lever i. Jag kommenterade själv A-N S häromdagen, läs Ann-Charlott Altstadts artikel istället, för någon som har tänkt lite mer och bättre kring saken.

I morgon är det måndag igen. Ljuvliga måndag!!!

Smaka på ordet: vestibularisschwannom

Ordet är nytt i NE, och jag stjäl det hit för att… ja, för att det var ett häftigt ord för ett otäckt fenomen.  Vestibularisschwannom är en “godartad tumör som utgår från balansnerven, vilken tillsammans med hörselnerven utgör 8:e hjärnnerven, nervus vestibulocochlearis. De första symtomen är yrsel och hörselnedsättning, och balansrubbningen kan efter hand bli mycket svår”.

Svår balansrubbning… Jo, tacka sjutton för det, sånt sväng som det är i det där ordet!

En gång till: Vestibularisschwannom. Svindlar det inte redan en aning?

Jag vill inte påstå att jag sörjer Anna-Nicole Smith. Jag kände henne inte.

Däremot bli jag sorgsen när jag tänker på Anna-Nicole Smith. För att det var patriarkatet som tog livet av henne.

Först blir hon känd som upp-pumpad Marilyn-kopia i H&M’s “klädannonser”. Män dreglar, män kör av vägen, män trånar (jodå, jag var nog en av dom, jag körde inte av vägen, men ändå).

Detta var på nåt sätt toppen av hennes karriär. Därefter följde många år av hån och spe i media mot henne. För att hon gifte sig med en gamling, för att hon blev tjock, för att hon bantade, för hennes kläder, för hennes utseende, för hennes drogberoende.

Aldrig blev hon tagen på allvar. Ständigt betraktad som den där storbystade HM-illusionen. Ständigt förväxlades hennes jag med hennes stereotypa modellutseende.

Och så dog hon. Och jag tänker att hennes livsöde kanske hade varit annorlunda om hon varit man istället för kvinna.

Så, finansminister Anders Borg lät regeringsplanet hämta upp honom på Skavsta flygplats.  Enligt Borgs utsago gjorde det att han kunde sova en timme längre på morgonen.

Borg på i Katrineholm. Han jobbar som bekant i Stockholm.

Jag undrar varför Anders Borg slipper flytta till Stockholm, när Alliansen nu slopar arbetslösas tidigare möjlighet att söka jobb i närområdet den första tiden.

Istället för att driva många familjer från gård och hem i denna den “fria rörlighetens tid”, borde man väl kunna skicka flygplan till envar som fått jobb på annan ort. Va, hört talas om “fri som fågeln (flygplanet)”, Borg?

“Fri rörlighet” för arbetslösa och fattiga = Ta din säng och gå!

“Fri rörlighet” för välbeställda och politiker =  Snnnnnoooozzzzzzzzzzzzzzzz!

Så har T börjat på dagis. Eller förskola ska man ju säga, och det tycker jag faktiskt att man ska göra. Lärarna förtjänar den respekten, och som föräldrar vill man väl att barnen ska få något mer än förvaring?

Så, T har börjat på förskola. Efter många om och men. “Överraskande många barn i kommunen” ledde till att vi inte fick plats där vi sökt, eller börja när vi tänkt, men till slut ändå; en plats en tid.

T’s förskola har inrymts i ett fritidshem. En mycket vacker gammal trevåningsvilla, rena drömmen som hus betraktat. Så långt allt väl.

Men. Idag den första dagen inträdde T, hennes föräldrar och några andra småttingar med tillhörande föräldrar i en byggarbetsplats. Huset var ännu inte helt barnsäkrat. Hantverkarna var där och spikade och borrade i det som ska bli ett lekrum. Någon lekplats hade ännu inte byggts och den “riktiga” entrén ännu bara en önskedröm i den nyanställda personalens förhoppningsfulla sinnen.

De stackars lärarna var förtvivlade, och det blev vi också när vi hörde deras historia och såg eländet. Vi satt hopkurade i barnens matsal - det rum som var mest färdigställt (bara några stickiga brädor som låg spridda till njutning för T’s ivriga fingrar) -  barnen, föräldrarna och lärarna och idkade “introduktion”. Det blev mer av veklagan över kommunens agerande än snack om pedagogik och galonbyxor.

Lärarna hade fått beskedet att det skulle gå att köra igång redan i torsdags, men när de gjorde sin första arbetsdag i början på förra veckan insåg de snabbt att det skulle bli omöjligt. De bad oss föräldrar att vänta med att komma till idag, i förhoppning att ordentligt med hantverkare skulle raggas för att få allt färdigt. Nå, det blev inte så. Och där satt vi idag bland byggspån och flis.

De enda som verkade oberörda var barnen, de stojade och fann varandra. Föräldrar och lärare stojade inte så mycket, men jag tror att vi fann varandra genom den gemensamma irritationen och frustrationen över ett samhälle som återigen sätter barnen på undantag.

En av personalens chefer hade till en av lärarna sagt ungefär: “Det spelar inte så stor roll om inte allt är färdigt, föräldrarna är så glada att de fått en plats”.  Det vittnar om dålig respekt för föräldrarna och för lärarna. Men framförallt vittnar det om en syn på barnen som om de vore tingestar som skulle förvaras i ett skåp, prydligt och snyggt med en liten blomma och barnets namn på. “Plats, barnet!”