Brainwash

Ännu en av dessa dagar som borde hetat måndag. Hela familjen förkyld, snörvel och snor.

Själv hade jag turen att inte behöva vara pappa i mitt lätt febriga tillstånd. Fick istället åka till Göteborg och jobba (mycket lättare att jobba sjuk, än att jobba med att vara sjuk pappa till sjukt barn, nu fick istället sjuk mamma vara mamma och pappa till sjukt barn, bättre för mig…)

Eländesdag på jobbet. Elaka handledare säger dumma saker om mitt författande, elaka kollegor lägger på mig mer och mer arbetsuppgifter som jag inte har tid med.

Och så regnar det.

På tåget hem stirrar jag ut i den mörka natten (eftermiddagen). En och annan lampa flimrar förbi bortom de tunga regndropparna som smattrar mot rutan i 110 knyck. Feberkänslorna, illamåendet och magknipet tilltar. Ett barn skriker hjärtskärande högt ett par platser bort. Sluter ögonen och inser att jag måste trotsa regnet och blåsten för att gå de tjugo minuterna från stationen och hem.

Framme i Borås. Drar en djup suck och hissar huvan över huvudet. Lutar mig lätt framåt och börjar gå. Efter bara ett par hundra meter går det som en lättnad genom hela min kropp. Benen går av sig själv. Regndropparna smeker mina kinder när de sakta letar sig mot halsen. Genom glasögonen ser jag diffus blötsvart asfalt och hotande isfläckar. Den tilltagande vinden sveper in under huvan och gör mig nästan andlös.

Och jag inser att jag njuter. Av vädret, vinden, promenaden. Bra tankar börjar komma. Jag tänker tillbaks på min jobbiga handledning och är konstruktiv! Börjar få idéer om hur jag ska jobba om, förbättra, skriva något fantastiskt, något revolutionerande, något NYTT!

Och jag tänker på att jag snart ska få träffa mina älskade. Dom är sjuka, men dom är mina, och jag tror att vi alla blir lite mindre sjuka av att vara tillsammans.

Det är skönt att vara ute och gå. Och komma hem. (parafras på Anna-Clara Tidholms

Ut och gå! Rekommenderas varmt!

Min hjärna går på högvarv i dessa dagar. Rör sig på alla fronter, dagisinskolning, flytt till Värmland, kritiskt jobbskede, besiktning av bil, taskigt med pengar bla bla bla.

Kanske är det en liten förklaring till att jag vid ett blöjbyte försökte trä den rena blöjan över T´s ARM. Hon såg först väldigt förundrad ut, sen skrattade vi gott båda två.

Jag är mycket tacksam att hon valde att skratta. Hon är trygg den lilla, och har nog för länge sen insett att hon kommer behöva stå på egna ben tidigt, tidigt. Farsan är helt enkelt inte mycket att lita på.

Jo, tiden har blivit knappare. Jag hinner inte surfa runt bland skoj bloggar lika mycket längre. Än mindre skriva på min egen.

Men nu har jag tid. Jag är färdigjobbad, katten, barnet och hustrun sover sött där dom brukar. Men jag har inget att säga. Det är tomt i huvudet, och då snattrar jag om inget istället.

Vår katt har en ny lustig vana, att sova i T´s vagn. Hon är mycket söt där hon ligger.

Jag är avundsjuk på katten.

Det blev snö och kallt till slut.

Jag är avundsjuk på katten.

Just när man trodde man skulle slippa vinter.

Jag är avundsjuk på katten.

Hon har sin tjocka päls, fryser inte om fötterna som jag. Hon lever visserligen instängd i en lägenhet, men hon får sova när hon vill och var hon villl. Hon har mat och husrum, och synes det mig, inte ett bekymmer.

Jag är mycket avundsjuk på katten.

Men jag fick smacka i mig en fruktansvärt fet, onyttig och god pizza ikväll. Jag mår lite illa av den nu. Men det var det värt. För den fick inte katten.

Nu när snön äntligen kommer inser jag barnens trauma en sån här vinter.

Några flingor i november. Pulkan åker fram, skidorna, boben. Förberedelser för vintern, för nya efterlängtade lekar. Men snön smälter, regnet härskar, härskar härskar.

Och där står de oanvändbara vintergrejerna i hallen. Dag efter dag. Och frustrationen växer.

Så en dag i januari kommer snön. Fort fram med allt, ut och åka, rulla snögubbar, kasta snöboll. Det är roligt, roligt, men också paniskt. Hur länge stannar snön den här gången? Får vi leka i morgon igen, eller är allt slut då?

Stackars barnen.  De sista två dagarna har nog varit frustrerande för dom. Igår snöade det hela dagen, regnade hela kvällen, snöade under natten och idag på morgonen. Nu regnar det igen.

Nåt säger mig ändå att barnen är mer målmedvetna än vädret och jag. Dom har nog lättare att anpassa sig, gilla läget, trotsa vädret. Jag hoppas det, för deras skull.

Brynäs IF - etta i Elitserien!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Jag är tyvärr en sån som använder utropstecken alldeles för ofta. Men nu är varenda ett faktiskt på sin plats.

Brynäs IF - etta i Elitserien!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Jag bloggar lite glesare nu efter jul. Det beror mest på att jag i stort sett bara hinner med två saker just nu. T och jobbet. Min dotter en källa till outsinlig glädje och en massa energi. En energi som sedan sugs ur när jag nattetid försöker skriva avhandling.

Men det går framåt, det går baske mig framåt. Jag känner mig som en gigantisk oljetanker som sakta men säkert börjar få upp farten. Eller som ett ånglok som sakta, sakta jobbar upp trycket, får drivaxlarna att rotera och ekipaget att snigelaktigt röra sig framåt.

Men jag är på spåret. Det är det viktiga.

Ja, här kommer en till trött suck över den nya regeringen.

En doktorandkollega till mig var placerad vid ALI - Arbetslivsinstitutet. Hon disputerade förra året och klarade sig därmed, trodde jag, från regeringens vansinnesnedläggning av denna myndighet (som genererat mycket företagskritisk forskning).

Men tyvärr var det nu så att den nyblivna doktorn hade fått en anställning vid samma myndighet. En forskaranställning som hon nu fått reda på upphör med omedelbar verkan. Jag tycker synd om henne, som kämpat sig till sitt arbete i hård konkurrens med andra forskare. Ett löfte om en flerårig försörjning förbyts nu för henne mot en ny kamp för att tjäna pengar för brödfödan (och trots doktorshatt är det inte lätt att hitta jobb i dessa dagar).

Och varför står nu hon, och många av hennes kollegor, utan arbete? Jo, för att alliansen vill “skära i byråkratin”. Detta gör man genom att utan utvärdering radera en myndighet som knappast är tyngd av byråkrati, utan snarare fylld med viktig forskning som utvecklar det svenska arbetslivet, och som hittills också drivit på företagens förändringsarbete på arbetslivsområdet. Kanhända började ALI bli för “jobbiga” för den nya “arbetarregeringen” och dess främsta bundsförvanter näringslivsledarna?

I går natt slet och rev vinden, försökte tränga sig in i vår lägenhet. Fönstren knakade och brakade och det ylade verkligen utanför.

Vår lilla misse, som knappt höjer på ögonbrynen åt fyrverkerier, hastade in till vårt sovrum och kröp ner MELLAN oss. Det var en unik händelse, för om hon till äventyrs sover i vår säng, är det alltid på H’s sida, jag brukar nämligen rulla på henne i sömnen, det gillar hon inte…

Men igår natt sov hon (i den mån hon sov) alltså mellan oss. Orolig, nervös och rädd för det tjutande odjuret utanför. Jag är rädd att kommande natt kommer att bli ännu värre för henne (orkanvarning utfärdad i våra krokar). Stackars missen.

Och vår dotter T då, var inte hon orolig, nervös och rädd då? Näe, hon sov sött som en gullegris genom hela spektaklet. Hoppas hon får göra det i natt också.

Man ska vara glad för det lilla, heter det.

Idag blev jag glad när jag lyckades dunka ut, istället för skrapa ut,  maten ur barnmatsburken. På det sättet blir burken nästan helt ren utan disk. Glädjande.

På temat äckligt blir jag mycket glad när jag upptäcker och får bort navelludd. Känner mig ren på nåt sätt.

Jag blir också mycket glad de gånger jag hinner diska innan den dåliga diskproppen släppt ut allt vattnet.

Varje gång jag får lägga mig i sängen, antingen för att vila eller sova, är en källa till oerhörd glädje.

Jag lyckas ofta måtta exakt 200 ml vatten i vällingflaskan, utan att titta på måttstrecken. Det gör mig stolt varje gång. Inbillar mig att det på nåt konstigt sätt gör mig till en bra far.

Alltid finns det nåt att glädja sig åt. Varje dag.

Mycket sägs, och mycket har sagts om jämställdhet mellan föräldrar (en diskussion som vanligen utgår från att föräldrarna utgörs av en kvinna och en man…).

Men en aspekt på jämställdhet som sällan hörs i debatten är, vad jag med mitt torftigaste språk skulle vilja kalla, Synergiargumentet.

Vad jag och min hustru H i alla fall lagt märke till - utifrån vår traditionella tvåsamhets, heterosexuella, kärnfamiljshorisont - är att det inte blir hälften så jobbigt att vara förälder när man är två om saken. Sanningen borde istället vara att om både mannen och kvinnan är lika upptagna av föräldraskapet så blir vinsten mycket mer än dubbel än vad den varit om bara den ena gjorde jobbet.

1 + 1 blir inte alls lika med 2 när det gäller föräldraskap. Det uppstår, har vi tyckt oss märka, en underbar synergieffekt av att vara två. Bara vetskapen om att jag har någon att fråga om råd, att söka tröst hos, att lämna över till, att dela skratten med, att dela glädjen med… Bara att veta detta måste innebära att vi blir lite mer än bara summan av två.

Jag och min hustru tar tex “varannan natt”. Och vi är överens om att “vår egen” natt är mycket mindre jobbig, än vad det är skönt att veta att man får sova nästa natt. Detta är vad jag menar med synergieffekt. Jag slipper inte bara gå upp varannan natt, när jag väl går upp vet jag ju att jag slipper nästa natt.

Jag säger inte detta för att racka ner på alla ensamstående föräldrar. Jag menar bara två saker: 1) Att ensamstående föräldrar gör ett HEROISKT arbete, som jag inte begriper hur man klarar av, jag skulle inte göra det. 2) Att jämställdhet i föräldraskapet handlar om mycket mer än “mannens rätt att vara med sitt barn” eller “barnets rätt att träffa sin pappa” (för det är ju oftast pappan som väljer/tvingas att inte vara med sitt barn). Det handlar också om att skapa mycket bättre förutsättningar att vara en familj.

För synergieffekten av att vara två jämställda föräldrar skapar mer tid, skapar mer lust, mer glädje, mer ork. Och man kan ju då fråga sig vad som skulle hända om det kanske fanns tre föräldrar!? Eller fyra, eller fem? Vilken fantastisk familj skulle man inte få då? Kanske dags att ta död på den där kärnfamiljsmyten en gång för alla…

PS. För tydlighets skull vill jag tillägga att jag inte anser att jag och min fru är “jämställda”. Jag tror inte att jämställdhet går att mäta efter en mall, som om vissa skulle vara 23% jämställda och andra 98% jämställda. Jämställdhet är något att sträva efter, men om man försöker mäta jämställdheten hamnar man lätt i diskussioner om ifall “biltvätt” är lika mycket värt som “klädtvätt”. Det är en förödande diskussion tycker jag. Jämställdhet bör istället tas som en utmaning att aldrig sluta fråga hur vi förhåller oss till varandra i relationen, att aldrig sluta fråga varför vi gör som vi gör, att fortsätta att vara nyfikna på varandra och det vi har tillsammans DS.