Japp, så var det dags igen. Jul. Alltid lika delar ångest och lust. Nu ikväll har H och jag packat paket. I morgon blir klädpackning, och på onsdag packar vi bilen och far på Sverigeturné.
Vi kommer väl att passera cirka 130-140 mil asfalt innan vi är återbördade hem igen, ett par dagar efter nyår. Ta igen all den där socialiseringen vi missar resten året, då vi bor 35 mil (H´s släkt) - 50 mil (min släkt) ifrån våra nära. Bilåkandet är det värsta med julen. Grymt tråkigt.
Kul är däremot att träffa släkt och vänner. Men en del ångest i det också, eftersom det alltid blir så kompakt och stressigt. Lite löpande bandet över det hela. En fika här, en middag där, en fika där, lite presenter där lite där, åsså en fika till. Kanske är det inte julmaten som är den som mest sabbar matchvikten för vår del, utan alla snabbfikor med vänner.
Det blir en del julklappar hit och dit också. Men jag är glad att vi i min familj idkar julklappsbyte sen många år tillbaks. Vi köper en grej för max en hundring, that’s it. Barnen får ju lite mer, men det tycker jag dom ska ha. Även om de ju inte behöver få de abnorma mängder som det ofta blir. Lite orolig är jag för om vi ska få med alla T’s förväntade julklappar med hem i bilen. Jag hoppas att folk handlat med måtta, gladast blir hon ju ändå om hon får en clementin.
Men hon gillar också att spela innebandy. Vi brukar lira i hallen. Men det blir inte schyssta matcher eftersom klubborna är anpassade till min storlek. Så häromveckan kunde jag inte hålla mig längre utan sprang iväg och köpte ett lättviktsmål, två miniklubbor och en boll. För tidiga julklappar till T (och mig). Nu spelar vi på riktigt, på hennes villkor, och jag har börjat få ont i ryggen av att gå och huka med den lilla klubban. Det är det värt. Känner mig som Lorangas pappa (eller är det Mazarins, kommer inte ihåg vem som är vem…). T har riktigt go bollkänsla, undrar om jag ska köpa ett tennisrack till henne, ligger mer pengar i det än innebandy tror jag…
Det här blir mitt sista inlägg för året. Det kommer att bli ett spännande år för mig 2007, med flytt till Värmland, disputation och en del annat som jag kommer att skriva mer om längre fram. Vill passa på att tacka alla som haft vänligheten att titta in till min blogg. Hoppas ni får en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År!!!
Tiden runt förra veckoslutet var lite sjåig. Hade undervisning och diverse dribbel med jobbet som stressade lite. Då tänkte jag att: “Å, måtte nästa vecka komma snart”.
Nästa vecka kom, men döm om min förvåning när den visade sig bli mer turbulent än den förra. Men nu på det privata planet. Ja, det är ju julstök förstås, ingen dagsiplats, T sjuk å sånt som “stör”. Men det som verkligen fick min skalle att gå i spinn var att vi började prata härhemma om att kanske…flytta. Till en annan stad.
Och när vi är som mest förvirrade över vilket beslut vi ska fatta, ringer vår nuvarande bovärd och meddelar att det finns en ledig fyra, som vi stått i kö på (bor nu i en trea). Så det bar av att titta på lägenhet, och vi fick lägga in en variabel till i beräkningarna. Men lägenheten kändes inte bra, och det bidrog nog till att vi fick lättare att bestämma oss.
Vi ska flytta! Från Västra Götaland till Värmland. Ännu inte klart när eller exakt vart, men inom några månader. Närmare våra nära och kära. Det ska bli himla sköj!
Gud, så förlösande det är att äntligen fatta beslut.
Ja, historien fortsätter ju. Alliansens målmedvetna högerstyrning av politikratten, alltså. Sänkt a-kasseersättning, höjda a-kasseavgifter, slopad förmögenhetsskatt, lägre arbetsgivaravgifter, lägre fastighetsskatt osv osv.
Och så vill man då stoppa stopplagen, den lag som förbjuder privata vårdalternativ med ekonomisk vinst på agendan. Klart Alliansen vill det. Merparten av dem är ju de som skulle gynnas av fler privata alternativ. Som har råd att betala.
Egentligen är det väl skitsamma om vård drivs av politiker eller företag. Det viktiga är ju att vården blir så bra som möjligt för SÅ MÅNGA som möjligt. Men vinstdrivande sjukhus är, i mina ögon, ett första steg mot en utsåld vårdapparat. Hälsa räknat i kronor och ören, inget annat.
Och ingen ska inbilla mig att marknadsanpassade sjukhus kommer att erbjuda vård till människor som inte kan betala bra. Sjukdomar är ofta klassrelaterade. Ta förslitningsskador tex. Hur ofta är det inte arbetarklassens kvinnor som står för dessa. Skulle dessa kvinnor - med taskig sjukpenning, eller underbetalt arbete - kunna hävda sig mot penningstinna champagnepimplande bolagsdirektörer med tennisarmar och tumvätarfingrar? Det är ju bara att se hur de cyniska läkemedelsbolagen väljer att inte forska på sjukdomar som bara finns i fattiga länder. Eller sitter på AIDS-medicinspatent så att det blir omöjligt att ta fram mediciner som fattiga har råd med.
Jag har själv bott i USA ett år. Där är vinstdrivande privata sjukhus legio. Visst, det finns fortfarande en med skattemedel finansierad vård, dit de sämst ställda kan vända sig. Jag besökte en sån inrättning med ett inflammerat öga. Personalen var jättetrevlig, deras utrustning usel och lokalerna mögliga och sjuka. Den situationen tror jag kan uppstå även i Sverige, om man kapar de tunna band som för tillfället fängslar kapitalisternas klåfingrar och girigbukar.
Kan inte släppa Fuglesangs rymdpromenad. Försöker sätta mig in i hur det kan vara. Att gå…i…tomma…universum. Hur upplever man egentligen Jorden därifrån? Vacker, visst. Men borde den inte vara hotfull också. Så enorm, så överväldigande, som att den skulle vilja sluka en.
Och vilken känsla har man för sitt jag ställd inför denna ofattbara planet, som bara hänger där, overklig, ensam, och källan till nästan allt det man kan uppleva.
Ett mycket litet jag, måste man få där ute. Inbillar jag mig. Jag lär aldrig få göra annat än inbilla mig. Rymden kommer aldrig att bli min. Det smärtar lite.
Samtidigt undrar jag hur mycket det kommer att smärta i Fuglesang när han återvänder till Jorden, och kanske aldrig mer får chansen att se planeten utifrån igen. Kommer han nånsin bli människa igen? Eller är han bara tacksam?
Sitter och tittar på när Fuglesang skuttar omkring i rymden i sin smidiga lilla dräkt. Och kommer att tänka på min favvo-SF-författare Arthur C. Clarke. Vill gärna utnyttja bloggen till att tipsa om de i mitt tycke bästa SF-böcker som skrivits (ok, såå många har jag faktiskt inte läst), nämligen Clarkes Ramaserie, fyra böcker skrivna under de sista tretti åren.
Så här skrev jag om böckerna i en gammal recension på en gammal hemsida:
(more…)
För första gången på evigheter var jag på bio ikväll. Såg Borat. Herregud en sån film! Sacha Baren Cohen verkar sakna hämningar totalt. Som nån slags mental Jackass-variant. Och eftersom Borat är gjord med hjärnan snarare än med resten av kroppen, är det också så mycket bättre.
Ändå är jag lite besviken. Som man ofta blir när en film blivit uppskriven å det vådligaste av filmkritikerna. Främst hade jag gärna sett ännu mer politiska kopplingar. Ibland är filmen en utmärkt kommentar till allt det negativa med den amerikanska kulturen (inskränkthet, nationalism, högerkristna, homofobi osv). Men däremellan skjuter Borat mer vilt, gör narr både av sig själv och av tämligen oskyldiga medborgare.
Rekommenderar ändå denna film. Är du överkänslig för pinsamma scener bör du dock akta dig.
Well, så sitter jag här igen. Har skrivit om det förut.
Åter är klockan snart midnatt och jag sitter och svär. Över att inte ett skit har hänt med det här förbenade administrationssystemet på två månader. Det har inte blivit ett dugg bättre, trots påstötningar. Idag fick jag i alla fall äntligen svar på mina klagomål som jag mailat de tekniskt ansvariga. “Vi är medvetna om problemen” … Inte ens ett ord till hopp om att de faktiskt kommer att lösa problemen.
Det värsta är att jag MÅSTE göra det här. Annars får jag på tafsen från chefer från olika håll. Men ge mig då ett system som är mänskligt att jobba i, för bövelen! Det är ren och skär tortyr (ursäkta missbruket av detta ord) att jobba med något som kunde gå på en tiondel av tiden, om systemet vore det minsta FÄRDIGT!
Fan också.
Dagens i-landsproblem…
Tyckte att julkalendern verkade lovande när den började. Efter att ha sett samtliga tolv avsnitt får jag ändra mitt omdöme: Den är lysande!!! Härliga skådisar, fantastisk scenografi, och spännande detektivgåtor. Inget för de allra minsta (särskilt inte för vår T som mest blir irriterad på oss när vi försöker titta), men ändå. Den där morgonkvarten framför tv’n har blivit en riktig högtidsstund. Tack för den SVT.
Idag, längs den lilla väg som leder till mitt jobb, porlade och forsade det. En bula i gatan skapade ett litet vattenfall. Ljudet av det var så vackert.
Ändå tänker jag på snön. Tänk om allt detta regn istället hade fallit i frusen form. Då hade jag inte behövt ta hissen fem våningar ner till gatan. Då hade jag kunnat kliva ut direkt från balkongen. Vad konstigt det hade varit.
Spelar ingen roll hur gammal jag blir. Jag förblir hyperkänslig för kritik. Hela terminen har jag varit nere, efter ett i mina tycken förödande seminarium, där mitt avhandlingsmanus diskuterades. Men nu i torsdags och fredags presenterade jag en text vid en workshop, med kollegor från andra discipliner. Och jag fick nästan oförskämt mycket beröm. Var ingen ände på hur briljant jag var, det var vad jag hörde i alla fall.
Så, självförtroendet på topp igen. Men i morgon ska jag träffa mina handledare och jag går därför igenom mina anteckningar och opponentens kritik från det förödande seminariet. Läser dessutom mitt manus… och finner: SKIT. Jag måste vara den mest usla doktorand som nånsin antagits vid någon institution i hela landet, förmodligen världen. Jag suger verkligen. Ja, inte bara min text suger, utan hela jag. Jag är i princip helt värdelös och saknar i stort sett existensberättigande.
Det svänger lite, självförtroendet. Minst sagt. Men det var roligt att få vara nöjd och glad ett tag i alla fall. Nu ska jag försöka njuta av misären istället. Maschocist, javisst!
