Kommer vi snart att upplösas i detta våta som ur en outsinlig källa häller ner över oss? Tillintetgjorda, våta fläckar, upplösta i varandra. Är det det regnet försöker berätta för oss, att vi måste utplåna oss och uppgå i varandra för att få fred och förståelse för den andres tankar och känslor? Är det eviga regnet i själva verket nåt positivt? Varför känns det då inte så?