Brainwash

När Elfsborg idag gjorde 1-0 mot Djurgården, då jublade Djurgårdsklacken. En gång till. Djurgårdsklacken jublade när motståndarna gjorde mål på dem. Jublade. Djurgårdsfansen. Det övergår ärligt talat mitt förstånd hur HATET mot ett lag (AIK) kan bli större än KÄRLEKEN till det egna laget. En sann idrottssupporter stöttar, i mitt tycke, alltid det egna laget, oavsett vem som tjänar på att man förlorar. ALLTID! De Djurgårdsfans som ville att deras lag förlorade är småsinta och i princip onda (inte för att jag tror på ondska, men ändå). På nåt annat sätt kan jag inte se det.

Jag fick en låt på hjärnan idag. Sådär som det kan va. Den kommer från ingenstans liksom. Och så bara finns den där, och går inte att släppa. Gick o nynnade några rader högt på den, tills jag insåg att jag nog var ganska irriterande för H (min fru) och T (min dotter, ett år). Efter ett tag insåg jag vad jag mumlade på som ett mantra. Det var låten Twilight från Electric Light Orchestras fantastiska skiva Time från 1981. Jag har den på LP (fick låna den av min storasyster runt 1982-83, borde kanske lämna tebax den…) och gick genast och satte på den. Kom till och med ihåg när reporna skulle komma. Snabbt var jag tillbax till tidigt 80-tal. Satt med gigantiska lurar i en medaljongmönstrad fåtölj och lyssnade på samma stereo (inköpt 1972 av mina föräldrar till min äldsta syster på hennes femtonårsdag. Kostade 2600 kr då, inklusive kassettdäck, och håller än!) som jag idag spelar musik på. Jag hade fortfarande hår på huvudet, och det fanns i stort sett bara ett band värt att lyssna på enligt mitt tycke. ELO. Faktiskt ganska vågat att gå ut med det på den tiden. Inte för att ELO inte var mainstream. Det var dom förstås. Superkommersiella och världsberömda. Men INTE i våran mellanstadieklass! Där var det Ebba Grön, Noice och Gyllene Tider som gällde. 80-talet hade ännu inte gått in i sin glittriga och pastellfärgade era. Punken var ännu vid god vigör, och Per Gessle kunde fortfarande skriva texter. Det där gick mig förbi. Jag gillade ELO. Å Bob Marley. För ELO och Bob Marley, dom gillade mina systrar. Och mina systrar, dom var betydligt större förebilder än vad tuffa Conny, Nicke o Putte i klassen nånsin kunde bli för mig. Jag gillar fortfarande ELO. Å Bob Marley. Å mina systrar, stenhårt!