Idag hade Expressen, GT och Aftonbladet nästan identiska löp. Nämligen ovanstående. Kommentarer är väl egentligen överflödiga.
Om man ändå måste säga nåt vill jag undra lite kring ordet “hemligt”. Skymningspressen använder allt oftare detta lilla ord för att sälja lösnummer. Dom lär väl lyckas eftersom dom fortsätter. Men vad jag undrar är hur nåt egentligen kan vara “hemligt” om uppenbarligen flera journalister känner till det. Och när tidningen väl skrivit om det är det ju knappast hemligt längre. Egentligen borde väl det vara en uppmaning till läsaren att inte köpa tidningen. Så fort man köpt den är det ju inte hemligt längre (vilket det ju inte ens var när man köpte den), och då är det väl ingen nyhet heller?
Herregud, det här är så filosofiskt snårigt att det bara går runt i huvet på mig.
Som sagt buzz-ordet “hemligt” verkar det gå inflation i. Min kära hustru berättade om den mest uppseendeväckande “hemlig”-löpsedeln av alla: “Så höll Birgit Nilsson sin död hemlig”. Är inte det en ännu större filosofisk krumbukt? Man blir galen bara av att tänka på den. Expressen har tydligen större djup än man i förstone anar.
Ja, en något pretentiös titel för det här inlägget. Men faktum är att jag, eller snarare en del av mig, förmodligen räddade lilla T´s liv idag. Hennes tilltänkta baneman hade varit - jag.
Jag tycker om att promenera. Särskilt om det finns nya, okända vägar att gå, otrampade stigar som kan leda till hemliga, intressanta ställen. Lite i den andan vandrade jag med T i vagnen idag. Var på väg hem från stan och kom på att det fanns en genväg. En genväg som jag aldrig hade gått förut med barnvagn, men ett par gånger utan vagn. Fick för mig att det “nog” borde funka med vagn också.
Jag visste att det var ett dike, järnvägsspår, snårskog och höstlöv. Men det skulle gå hade jag bestämt. När jag väl nått diket och järnvägsspåret tvekade jag. Var det inte lite brant, kunde det inte dyka upp ett snabbt tåg bakom den kröken…
Nu till min poäng. I VANLIGA fall hade jag absolut inte låtit detta avskräcka mig. Att gå tillbaks skulle innebära en lång omväg och ett nederlag. Min hjärna frustade som en brunstig hingst i iver att våga språnget. Om jag tog T i famnen, släpade vagnen över rälsen så… kunde det gå. Men, jag bet i det sura äpplet och vände om, gick den långa vägen, och kastade sura blickar över min axel, mot diket och järnvägen. FÖRNUFTET hade till slut segrat och jag gratulerar det för sin insats. Det räddade troligen livet på min dotter idag.
I föregående inlägg hotade jag med att jag skulle gå i kyrkan om Brynäs vände matchen mot Luleå. Nå, det gjorde dom inte.
Faktum är att förra gången jag utlovade samma löfte fick jag faktiskt lov att knalla iväg till kyrkan. Det var i ett pokerparti med mina föräldrar. Jag sa att om jag skulle få straight flush i nästa giv skulle jag bege mig till den kristna högborgen. Döm om min förvåning när jag drog hjärter på hjärter i följd.
Av till kyrkan bar det, den följande söndagen, som var Påskdagen. Religion intresserar mig och jag var lite nyfiken på att se om kyrkan ändrats sen min skuldtyngda konfirmationskyrka. Det hade den inte. Det var ett evigt tjat om skuld och skam, och det var tungt och trist alltihopa. Kanske inte helt smart att gå på Påskdagen, om man nu längtar efter ett ljust kärleksbudskap, men i alla fall. Saken blev ju inte bättre av att den stora kyrkan var besatt av ett tiotal människor i nära-döden-ålder.
Detta utspelade sig för nästan 10 år sen. Jag har inte varit i kyrkan (under en predikan) sen dess. Nästa gång någon obskyr situation lyckas få mig till kyrkan (typ att Brynäs vänder den avgörande SM-finalen och gör 5 mål i sista perioden) hoppas jag att jag möts av ett ljusare budskap. Då kanske jag kommer tillbaks.
Brynäs har spelat två perioder mot Luleå i skrivande stund. Det stod 1-1. 39 sekunder senare stod det 1-4. Så snabbt dog den matchen, depression! (och skulle nu Brynäs ändå vända matchen i sista perioden lovar jag att jag ska gå i kyrkan på söndag…)
Hör på nyheterna att flera personer i London har funnits ha förhöjd radioaktivitet i kroppen. På något sätt ska detta ha samband med den ryske ex- spionen Litvinenkos radioaktivdöd häromdagen. Och det verkar finnas strålning lite varstans i London. Allmänheten varnas. Jag fattar ingenting, vad är det som händer egentligen. Dels är ju hela strålningsgrejen som hämtad från nån halvtaskig science fiction-novell från 60-talet. Men sen begriper jag helt enkelt inte vad nyhetsrapportörerna säger. Det hänger liksom inte ihop, fattas pusselbitar.
Påfallande ofta på slutet har jag insett att jag inte förstår tex Rapport på TV. Många nyheter förefaller helt obegripliga, lösryckta, osammanhängande, fragmentariska. Många frågor inställer sig: Är det “babygrötens” fel (men ska det inte vara kvinnor som har amningshormoner eller nåt sånt crap?)? Håller jag på att få Alzheimer? Eller är det i själva verket nyhetsmakarna som håller på att få Alzheimer? Eller som är fast i babygröten? Nåt är det i alla fall, vår kommunikation funkar inte så bra just nu. Jag behöver nyheter på mycket lätt svenska för tillfället (hoppas det är tillfälligtvis iaf).
Nationalencyklopedin har lagt till ett nytt ord till sina samlingar, rövkrok. Det är en lek som företrädesvis återfinns på Gotland, vart annars? NE beskriver den som följer: “En sorts liggande brottningslek som varit mycket populär hos allmogen i alla de nordiska länderna. Två personer lägger sig på rygg bredvid varandra men vända åt var sitt håll. Sedan fattar de armkrok, varpå de sträcker de närliggande benen rakt upp och försöker kroka dem i varandra för att sedan med ett plötsligt och kraftigt ryck rulla motståndaren över ända”.
Kanske något att pyssla med en regnig söndagkväll, vad vet jag. Rövkrok var dagens ord.
Så heter en av T’s absoluta favoritböcker just nu. Det är, som möjligen framgår av namnet, en kokbok. Den har en del bilder. De föreställer pasta, paj, pirog och pizza. Logiskt. Men konstigt nog är det inte särskilt många bilder, boken i sig ser rätt trist ut faktiskt. Ändå kommer hon knatandes med den, sträcker fram den och räcker sedan upp armarna för att bli upplyft. Man måste sitta bekvämt i knät när man läser en så god bok.
Kommer vi snart att upplösas i detta våta som ur en outsinlig källa häller ner över oss? Tillintetgjorda, våta fläckar, upplösta i varandra. Är det det regnet försöker berätta för oss, att vi måste utplåna oss och uppgå i varandra för att få fred och förståelse för den andres tankar och känslor? Är det eviga regnet i själva verket nåt positivt? Varför känns det då inte så?
Expressens chefsredaktör Otto Sjöberg fälldes idag för att ha förtalat Mikael Persbrandt (read all about it i vilken tidning som helst). Anklagelsen sänktes dock från grovt förtal till förtal. I värsta fall är det en vink om att påföljden för Expressen och Sjöberg i slutändan inte kommer att bli så allvarlig. Men, ändå en markering om att media i tryckfrihetens namn inte får göra vad som helst. Det är bra.
Men det behövs många fler “Otto-rättegångar”. Dagens media, och värst är förstås kvällspressen, måste börja ta ansvar för den maktposition de har i dagens “informationssamhälle” (snarare lever vi kanske i ett “stå-upp”-samhälle. Vad som krävs för att nå fram i mediabruset är slagkraftiga one-liners. Ett schysst löp, en vass formulering, och din plats i rampljuset är garanterad…). Media, som brukar kallas tredje statsmakten efter regering och kung, gör idag aspirationer på förstaplatsen. Hur många “drev” har inte genererats i media som sen fått politiska följder? Media har alltför länge kunnat skyddat sig med att säga att dom “bara” rapporterar och förmedlar.
Men sanningen är att media skapar våra verklighetsbilder, skapar VERKLIGHET. Denna produktion av sanningar måste dom ta ansvar för, och dom måste också kunna göras ansvariga för den. I rättegångssalar, med fängelsestraff och böter som verkligen svider. Det är dags att även kvällstidningarna får ta ansvar för all skit de skriver, och för den förvridna verklighetssyn de ger oss.
Det debatteras friskt om det statliga kulturstödet. En av den förra regeringens senare subventioner var att införa gratis inträde vid statliga muséer. En subvention som med den nya regeringen kommer att försvinna. Jag kan se både argument för och emot detta, men jag har retat mig på ett flitigt förekommande argument bland “högerkrafter”, senast i gårdagens GöteborgsPosten. Det går som följer: “Det kostar pengar att fika, det kostar pengar att gå på teater, det kostar pengar att gå på hockey, varför ska det vara gratis att gå på statliga museer?”
Tänk om högern kunde vara lika duktig på att göra konstiga jämförelser när det gäller andra områden. Med samma logik kan man tex fråga sig varför arbetslösa ska sättas åt, men inte välbeställdas fusk med köp av svarta tjänster? Om det nu är så oerhört viktigt att statskassan får in pengar borde väl hela samhället få blåslampan i arschlet? Men, visst ja, den här jämförelsen är ju inte konstig. Den är rättfärdig.
Det konstiga med högerns jämförelse av sport, kultur och fritidsarrangemang är att den bygger på nån slags absurd kommunistisk rättvisetanke. Om sak A kostar, måste också sak B kosta. Det är lika korkat som att jämföra olika yrkesgruppers löner. Som om det funnes en universell lönerättvisa. Lönenivåer är resultat av kamper, liksom det varit och är en kamp om kulturstöd. Det kan aldrig gå att finna någon rättvisa i detta. Vi kan bara ha olika åsikter om vad som är rimligt eller inte. Rättvist kommer det aldrig att vara.
Vi kommer alltid att ha olika åsikter om hur man bäst spenderar skattepengar, men jag anser inte att det är legitimt jämföra äpplen och päron, varje satsning bör istället värderas utifrån sina egna premisser. Har införandet av gratis entré fått avsedd effekt (att fler ska besöka muséerna), och var det värt insatsen? Den frågan borde vara avgörande.
