En väg att finna sig själv, och tappa bort sig igen, kan gå via musik. Jag köpte Jack Johnsons två senaste skivor häromdagen. In between dreams från 2005, och så den senaste, filmmusiken till Nicke Nyfiken: Sing-a-longs and lullabies for the film Curious George. Den senaste är alltså musik till en barnfilm, och låtarna har också den karaktären. Samtidigt känner man ändå igen JJs trygga ”akustiska gitarr, skön sång”-musik. Ja, ”feelgood”-musik brukar det ju heta. Och själv förpassas jag till en tonårstid som jag inte upplevde. Jag mår bra när jag lyssnar på JJ, så bra och löjligt harmoniskt leende som jag ville må då, men inte mådde. Men jag kunde må så även då, och även då genom musik. Fast inte genom JJ på den tiden. Snarare genom typ, typ, typ Italo Disco. Scotch typ. Ja, nu skäms jag. Fast det slutar jag med när jag inser att jag fortfarande gillar Scotch. Inte skämmas, det ska man inte göra. Om man har förakt, hat, nedvärdering, och elakhet som dygder, då kan man gott skämmas. Men inte för att man gillar ”töntig” musik. Det är okej. Själv både föraktar, hatar, nedvärderar och elakar jag ibland, men jag skäms oftast när jag gör det. Man får försöka jobba bort sånt. Med Jack Johnson får man lite hjälp på traven.