Brainwash

Klockan är runt halv tio på kvällen. Enligt SMHI är det 12 grader varmt i Svalöv. I Kiruna är det 21… minus. Dom varnade för åska i södra Sverige, samtidigt som full snöstorm rådde lite längre norröver. Nån gång i början på 80-talet såg jag ett svenskt framtidsdrama, jag minns att det hade en humoristisk touch, där man firade jul i ett landskap som mer påminde om midsommar, gräset var grönt och blommorna blommade. Nåt hade hänt med vädret. Idag känns inte “midsommar på jul” som en lika knäpp tanke. Just nu verkar vad som helst möjligt.

Ofta handlar stress om tid. Tiden räcker inte till, vill inte komma försent, hinner inte med… Klockan styr oss sannerligen. Fastän tiden inte finns. Vi hittar ju på den vartefter vi går. En människas tidsåldrar kunde ju likaväl beskrivas som att vi befinner oss i olika kroppsliga rum. Om man tänker tiden linjärt är den vuxnes livsspann (i normalfallet) kortare än barnets. Men om man försöker tänka att “vuxenheten” är ett annat kroppsligt rum istället… Som att vi går in i en kropp som är lite hårigare, lite skrynkligare, lite muskligare, lite, lite annorlunda. Ja, vi säger så. Skit i tiden, tiden skapar bara stress, skapar bara skit. Här, i den här degklumpen till kropp vill jag vara, ingen annanstans, ingen annan tid. Demokratiskt också, visst? För om man tänker bort tiden från barnets kropp, så blir det bara en annan kropp än den vuxnes. Då kan man bara tänka “har du en sån där liten kropp, va schysst, ja, själv har jag en sån här”. Istället för att tänka “oj så ung du är, va gammal jag är, jag ska nog dö snart”. Då kunde barn bli fullvärdiga medborgare på riktigt. Ingen kroppsålder, ingen rösträttsålder, alla får rösta. Ja, det här resonemanget är ju fullt av logiska luckor, men jag är faktiskt ganska stressad just nu. Sitta här och slösa bort tid på ologiska resonemang. Slut.

Det finns små öar i tid och rum. I bästa fall är de oaser, i värsta fall bunkrar. På dessa öar verkar allt stå stilla. De är omgivna av flyktig tid, av framrusande scenerier, men på öarna är det som om inget fanns. Att tänka framåt eller bakåt leder bara till en svartgrumlig dimma. Inga vettiga tankar blir tänkta, inget bestämt eller beslutat, inga känslor fastnar. De byts så fort, eller så långsamt, att inget verkar hända. Dom är mellanrum de här öarna. Rum mellan rummen. Jag befinner mig i ett sådant just nu. Vet inte om det är bra eller dåligt. Vet inte.

pengarna: Vi gifte oss i Rådhuset i torsdags. Våra föräldrar och vår dotter som vittnen. Det var kort, surrealistiskt, regnigt, men mycket mysigt. Middag på god grekisk restaurang med de allra närmaste, det sitter inte i…

storleken: Var och en gör ju som dom vill, men det behöver inte vara en direkt korrelation mellan storleken på bröllopet och de känslor som det föder. Mitt hjärta har varit varmt och gosigt hela helgen, trots vårt minibröllop. Det sitter inte i…

längden: Vigselceremonin tog två minuter. Vår smekmånad tog en dag och en natt i Göteborg. Mysig (men regnig) göteborgsshopping, följt av en alldeles underbar middag på härliga restaurangen Sahara. Åsså konsert med Bo Kaspers orkester som avslutning på kvällen. Hand i hand småspringande genom det hällande regnet tillbaks till hotellet. Det sitter inte i…

volymen: Allt som allt har vi haft ett minibröllop. Och jag vet inte varför jag nästan försvarar vårt val. Alla formar väl sitt bröllop som de vill… eller? Hur som helst är jag väldigt glad och tacksam överallt som vårt bröllop har fört med sig, från början till slut.

Klockan är snart midnatt och jag har just avslutat lite administrativt arbete. Den statliga myndighet som jag arbetar vid har behagat införa ett nytt elektroniskt, futuristiskt, datoriserat, komplicerat, malplacerat, kort sagt kasst system för viss databearbetning. Denna statliga myndighet väljer alltså att plöja ner x antal hundratusentals kronor på ett system som är så fruktansvärt icke-användarvänligt att en gnutta vore nog. Nej, det är nog inte användarvänligheten som brister egentligen. Det största problemet verkar vara att vi har fått betaversionen, nej snarare alfaversionen av programmet. Innehåller en massa fel och brister, så att man till exempel kan sitta med en enda post i en halvtimme (med ett hundratal poster kvar att mata in) för att till sist rätt och slätt bli utkastad av systemet. Utan egen förskyllan! Alla dessa nya, fantastiska super duper system som vräks över naiva inköpare nuförtiden, system som antingen inte är färdiga, eller bara rentav korkade, kommer att välta Sverige över ända, det är jag säker på. I “det Administrativa Sverige” kommer sjukskrivningstalen att öka i samma takt som alltfler personer sätts att jobba med såna här ångestframkallande “verktyg”. Blä-häh.

Idag sände 24:an ett “seminarium” arrangerat av Hjärnfonden. Jag såg tyvärr inte hela sändningen men större delen av histologen Annica Dahlströms föreläsning. Histologi är, och jag citerar Nationalencyklopedin: “vetenskapen om de normala vävnadernas mikroskopiska uppbyggnad (celltyper, mellansubstans och trådstrukturer, arkitektur jämte cellernas strukturella och funktionella samordning)…”. Kroppens vävnader var det alltså. Dahlströms föreläsning handlade dock långt ifrån enbart om detta. Istället gjorde hon fantastiska skutt mellan “fingertoppskänsligheten hos heterosexuella kvinnor”, “serotoninhalten hos självmördare”, “manliga rhesusapors aggressiva beteenden”, “getabockars önskan att ha olika partners”, “intelligenskvoten hos kvinnor och män”, samt hann hon även med att visa lite “lustiga” serieteckningar som i princip hade det gemensamt att “människor är djur, och män tänker med snoppen”. Jag slås av följande saker:

1) Att jag varit naiv som trott att biologismen var “död”.

2) Att det här var ett utmärkt exempel på värsta sortens vetenskap. Denna utsaga gör jag utifrån följande:

2a) Ofta redovisades inte källorna till informationen

2b) Problematisering av källorna saknades fullständigt. Tex sades inte ett ord till kritik av intelligenstester (att dessa är problematiska mätverktyg torde vara allom bekant).

2c) Blandningen av vetenskap och eget tyckande var diffus. Stödde hon verkligen sina politiska budskap (tex om att kvinnor var mest lämpade att vårda barn) på vetenskapliga fakta, eller använde hon tvärtom vetenskapen till att saluföra politisk ideologi.

2d) Hon talade ofta utanför det egna “expertområdet”. Förutom diverse medicinska genres gav hon sig även in på tex etologi, statsvetenskap, och allmän kulturvetenskap. Oavsett vilket område hon täckte gjordes framställningen med samma säkerhet, som om det inte fanns något att diskutera, att “vetenskapen” nått dessa slutgiltiga sanningar om människan. Om budskapet “män och kvinnor är olika, män är mer aggressiva, behöver få knulla runt, är inte omvårdande; kvinnor är försiktiga, vill ha trygghet, bättre på att tråckla och sy, älskar och kan barn över allt annat”, skulle det inte råda något tvivel.

Det är fascinerande och förbaskat nyttigt att få sig en sån här käftsmäll. Jag har gått och trott att biologismen stilla hade insomnat. Idag väcktes jag ur min slummer. Dags att skrida till kamp mot kvacksalveriet!

Ibland blir man trött på att fundera och leta sig själv. Jag har alltid använt sport som ett sätt att bara vara. Vara i mig själv, där jag råkar vara för tillfället. Helst ska det ju vara en sport som framkallar transpiration. Att se sport kan funka, men bättre är att utöva den själv. Själv gillar jag innebandy. Lagsporter överhuvudtaget är bra. För först bara är man när man spelar. Springer, svettas, skjuter, flåsar, flämtar och svettas lite till. Kanske gör man mål ibland. Kanske slår man en indian så att någon annan gör mål. Vinna eller förlora spelar just inte så stor roll (fast lite sur får man bli när det går dåligt, och glad om man vill). Men på planen, bland klubborna, finns just inte så mycket annat än kroppar, klubbor, golv och mål. Gympasalens fyra väggar utgör universums gränser, och det är otroligt befriande. Det fina med sporten är också att oavsett vilket humör man har innan spelet börjar, är det alltid med en känsla av befrielse man går därifrån. Även om det gått dåligt. Den fysiska ansträngningen, det är katarsis, rening av själen. Så jag förstår att vissa blir träningsnarkomaner (kanske funkar jobbnarkonmani på nåt liknande sätt?). Det är så att man börjar undra om alla elitidrottare egentligen tränar så hårt för att de har saker att göra upp med, få ur systemet. Jag vet inte. Men jag vet att efter sportandet har man också, när det gäller lagsport, ett gäng människor att snacka om ditt och datt med . Det är den andra goda sidan av sporten. Idag pratade vi tex om min lårskada som jag fick när jag krockade med en vägg. Ja, just ja, det är en annan sida av sporten, den gör ont ibland.

Jag har en dotter. Hon fyllde ett år häromdagen. Ett år. Ett endaste litet år har hon levat, och hon har lärt sig så mycket, utvecklats så otroligt fort. Hon är stor nu. Tycker jag. Ett endaste litet år, men ändå så stor. Under hennes första månader tyckte jag att jag kunde se mig själv i henne. Projiceringar förstås. Hon gjorde inte så mycket, åt och bajsade, sov och skrattade, tillräckligt lite för att jag skulle kunna överföra min persona till henne. Nu är hon stor. Och allt det där “jag” som jag kanske såg förut är inte lika lätt att se. Hon är sin egen, och sin mor, sin mormor, farmor och generationer släktingar bak i tiden. Och hon präglas av andra i sin samtid. De ögonblick när jag nu ser mig själv i henne kommer mer ögonblicksvis. Som när hon hastigt brister ut i ett skrik när nåt inte omedelbart funkar som hon tänkt sig. Dåligt tålamod, det är jag. Eller när hon spjuveraktigt springer undan i sista stund när man ber henne komma. Spjuvern, det är jag. Fast det är ju också hennes mor. Och vem kan inte vara en spjuver ibland, eller ha dåligt tålamod? Hon är sin egen, men hon är ju också alla andra. Som alla andra. Unik och mänsklig, speciell och alldeles vanlig. Det är skönt att det är så, tycker jag.

En väg att finna sig själv, och tappa bort sig igen, kan gå via musik. Jag köpte Jack Johnsons två senaste skivor häromdagen. In between dreams från 2005, och så den senaste, filmmusiken till Nicke Nyfiken: Sing-a-longs and lullabies for the film Curious George. Den senaste är alltså musik till en barnfilm, och låtarna har också den karaktären. Samtidigt känner man ändå igen JJs trygga “akustiska gitarr, skön sång”-musik. Ja, “feelgood”-musik brukar det ju heta. Och själv förpassas jag till en tonårstid som jag inte upplevde. Jag mår bra när jag lyssnar på JJ, så bra och löjligt harmoniskt leende som jag ville må då, men inte mådde. Men jag kunde må så även då, och även då genom musik. Fast inte genom JJ på den tiden. Snarare genom typ, typ, typ Italo Disco. Scotch typ. Ja, nu skäms jag. Fast det slutar jag med när jag inser att jag fortfarande gillar Scotch. Inte skämmas, det ska man inte göra. Om man har förakt, hat, nedvärdering, och elakhet som dygder, då kan man gott skämmas. Men inte för att man gillar “töntig” musik. Det är okej. Själv både föraktar, hatar, nedvärderar och elakar jag ibland, men jag skäms oftast när jag gör det. Man får försöka jobba bort sånt. Med Jack Johnson får man lite hjälp på traven.